Ja, det var många som hade rätt – Sonjas pryl är ett filter som används för att sila mjölken innan den åker in i tanken.
Mjölkfiltret går också under benämningen silvadd, eller filterstrumpa.
Veckans kepsar åker till Svartå, Jeppo, Helsingby och Skuru. Grattis!
I dag flisade vi hela årsbehovet – på 80 minuter … Med Christers stora flistugg (se fotot) så går det fort. Det var också slutet på en epok för nu satte vi för första gången flisen i den nya torken. Den gamla torken har litet flis kvar än men då den är slut så skall den torken rivas. Det var första skedet – testskedet – i fliseldningens historia på Bos-Sestu.
År 1983 köpte jag den första flismataren (som då var ovanlig) och kopplade den till vår gamla dubbelpanna. Den var inte dyr – bara 9000 mark – men det var ett nytt system som jag bara skulle pröva. Inte heller flistorken kostade mycket – jag använde den gamla kalluftstorken på bodvinden och köpte bara fyra gångjärn för att göra rvå tömningsluckor. Som transportsystem använde jag tömningsfickan och transportfläktarna i torken på ladugårdsvinden.
Men systemet fungerade alldeles för bra – så bra att testsystemet var i bruk tills för ett år sedan. Men nu är det utbytt mot ett större och bättre system och ny biovärmepanna. Det nya systemet är inte helt färdigt men har varit i funktion sedan förra vintern. Huvudsakligen är det mellanlagret som skall byggas ännu i höst. Och det skall jag börja med nu då höstbearbetningen är avklarad. Det tog en eftermiddag plus en timme att köra över allting med tallriksharven.
Men i kväll firade vi sommarens slut med höstkaffe på Hurtigs torp. Det är en tradition som fornminnesföreningen haft i omkring 50 år. Det är en speciell stämning då hopenbackarna förstärkta med mosabackarna och sminnsbackarna träffas i stearinljusets sken – det finns ingen elektricitet i torpet. Vi minns den gångna sommaren och tänder ljus för de medlemmar som gått till den sista vilan.
En ”gammal” studiekompis från våra tider i Skuffis, tog häromdagen kontakt med oss och frågade om vi skulle vara intresserade av att ta emot en gäst från Nya Zeeland. Gordon är ordförande för NZ ayrshire förening och mjölkbonde, med en besättning på 270 kor. Han brukar vara i Finland ca. 1 gång per år och åka omkring och titta på djur. Orsaken till att han är intresserad av Finlands ayrshire är den att han seminerar en ganska stor del av sina djur med finska tjurar. Han vill därför komma och titta hurudana efterkommor tjurarna lämnar.
Varför han var intresserad av att komma till oss, berodde på det att han hade hört om Heisala Ponnistus och försökt få doser efter den. Carina (hälsningar och tack, då du säkert sitter och läser detta 😉 ) träffade honom förra veckan och råkade se Ponnistus namn på hans lista över tjurar han ville ta reda på. Hon har varit hit och avbyta i tiderna, så hon passade på att ordna besöket hit.
Vi har Ponnistus mor och x-antal andra släktingar kvar i besättningen, så det var ju roligt att kunna visa dem för honom!
Det var ett intressant besök, igen blev man lite klokare. Det som skiljer Gordon från många av finländska ”förståsigpåare” är det, att han har sina åsikter om aveln, men tillåter också andra att ha annorlunda tankar om saker och ting än vad han själv har. Detta är en egenskap jag respekterar väldigt högt!
För några veckor sedan skrev jag ett inlägg om Hannibal som var lite hängig. Jag trodde först att han hade nånting i luftvägarna (lunginflammation eller liknande) och började ge honom ett antibiotikapreparat som min veterinär skrev ut. Efter nån dag fattade jag att det var muskeldegeneration, avbröt antibiotikan, började ge selen istället och hade honom på fötter inom ett par dagar.
Nu har han dock börjat andas flämtande igen. Beteendet är precis som förra gången; flämtande andning, trött, men ingen feber, ingen diarre och intakt aptit. Nu har han därtill ibland nåt som påminner om kikhosta, det piper i luftrören när han hostar. Jag ger en selenkur igen men blandar för säkerhets skull med den avbrutna antibiotikakuren också. Det är inte otänkbart att han då för sex veckor faktiskt hade lunginflammation, den del av antibiotikakuren jag hann ge räckte till för att tillfälligt hålla ner den men nu blommar den upp igen. Faktum är att den här gången tror jag mer på lungproblem än på muskeldegeneration, men om man en gång ger medicin kan man lika gärna behandla för bägge. Bägge sorterna skall nämligen blandas i vatten, så de går bra att kombinera.
Under veckorna som gått mellan de två sjukdomsfallen har han verkat må bra, äter och växer. Faktum är att han är en rätt kraftigt byggd kalv, så det finns inget som direkt tyder på att han skulle vara sjuklig så där allmänt taget.
Det är alltid på nåt vis en stressfaktor när ett djur är sjukt. Fast det hjälper ju inte att springa till ladugården stup i kvarten och inte kan man heller ge medicin tätare eller mer än ordination, så det är bara att vänta och hoppas på det bästa.
Idag fick vi resultat från förra veckans provmjölkning. Fast jag nu själv säger det, så är det nog ett resultat man kan vara nöjd med! Av de 48 kor som mjölkades, har endast 5 st ett celltal som är över
100 000 st/ml. Som en tumregel brukar användas att en ko har bra juverhälsa om celltalet ligger under 100 000. Nu måste man ju dock komma ihåg att mjölkprovet är från den totala mängden mjölk som kon mjölkat, vilket leder till att en enskild fjärdedel kan ha något högre celltal än medeltalet på den totala mängden. Men det oaktat, vi är nöjda! 🙂
Också fettet och proteinet såg riktigt bra ut. Medeltalet på fettet låg på 4,43% och proteinet 3,5%.
Duktiga flickor har vi! 😀
Man upphör aldrig att faschineras. Idag hittade jag (igen) en tävlingsform jag inte träffat på tidigare. Eller i ärlighetens namn är fenomenet inte helt obekant, men jag har inte tidigare sett att man kunnat tävla i det.
I tävlingen Bondedesign skall de tävlande ”måla på åkern” med grödor och annat. Bidragen skall ses och bedömas från luften, inte från marken. Låter lite komplicerat, men så blir också tävlingsbidragen är onekligen rätt intressanta. För mej som ibland drar mej för att klippa gräsmattan är det imponerande att nån orkar engagera sig så där pass. Vinnarna hittar man här.
Fast jag måste medge att jag är lite kluven inför fenomenet. Å ena sidan är det kreativt och annorlunda, men å andra sidan känns det lite vårdslöst att ”offra” en del av arealen bara för att göra en kul grej. Jag får väl intala mej att det bara är trädor på bilderna. 🙂
