Klädkod

På onsdagen sprack årets köldrekord i Östensö när kvicksilvret kröp ner till -28. När man vintertid jobbar utomhus i såna temperaturer lär man sig (av nödtvång) att klä sig ordentligt. Nån köldgräns för djurskötsel finns inte, så krampaktiga manlighetsbevis i stil med att vägra använda långkalsonger rensas bort rätt snabbt. Klädkoden innehåller endast två kriterier; ekiperingen bör vara tillräckligt varm och ändå inte alltför otymplig. Man måste ju kunna ta sig in i traktorn, klättra över grindar och jobba i utstyrseln. Faktorer som matchande färger och trendriktigt snitt ingår vanligen inte i urvalskriterierna.

Sanningen att många tunna lager värmer mer än ett tjockt är fortsättningsvis fullt gångbar. Egentligen använder jag till stora delar samma kläder vintertid som sommartid, men i markant flera lager. Häromåret då vi som lägst var nere i -35 räknade jag som mest till sju lager tyg på överkroppen, och då gick det fortfarande upprätthålla rörligheten någotsånär.

Termokläder, alltså såna som släpper igenom fukt men håller värmen, är finemang då det blir riktigt kallt. Ett annat knep är dubbla undertröjor. Att ha två t-skjortor närmast kroppen påverkar nästan inte alls rörligheten, man kan jobba på helt som vanligt, men de värmer anmärkningsvärt bra. Ett gravt underskattat plagg då det gäller att värma utan att minska rörligheten är västen. Den fungerar ungefär som dubbla underskjortor, värmer överkroppen men håller armarna rörliga. Dessutom är västarna ett bra mellansteg när man känner att klädseln är nästan bra men lite på tunnare sidan. Då kan en väst ovanpå arbetshalaren vara lagom medan en tröja till hade varit för mycket.

För varmt får man väl aldrig, men man kan ju åtminstone undvika att frysa. Och för att citera en bekant, vi kan ju glädja oss åt att varken bromsar eller åska är nåt problem på många månader ännu. 🙂

Växande klädproblem

Det här med att vara gravid är en ganska omtumlande tid. Dels är man förstås glad och tacksam för att vi ska få ett barn, men samtidigt så innebär det vissa praktiska problem.
Om man nu räknar bort de rent fysiska krämporna, så har den största förändringen skett i det att jag inte längre kan jobba som tidigare. Enda sedan sommaren har allt jag gjort gått på babyns villkor, vilket i praktiken har betytt t.ex. att jag inte lyfter några tunga saker, springer(alltför mycket) efter och bland med djuren osv.

Allt detta minskande av den fysiska ansträngningen är självklart och har inte kommit som någon överraskning. Men däremot hade jag nog aldrig kunnat tänka mig att det är så oöverkomligt svårt att hitta passliga arbetskläder.
Första tiden gick bra, då kunde jag använda mig av mina egna kläder. Halaren som jag använder i ladugården, går faktiskt fortfarande. Beroende på märke och modell, så har de flesta ganska mycket extra vid magen.
Men att hitta utearbetskläder är sedan en helt annan sak. För tillfället använder jag mig av Anttes (även för honom) stora vinterrock. Den har jag räknat med att går på mig enda till slut. Byxorna är däremot det stora problemet. Att använda Anttes byxor fungerade bra en tid, men nu har magen växt ur dem också. Så det var bara att gå till butiken och kolla utbudet där. Då jag frågade expediten om det eventuellt finns några arbetskläder som är gjorda för gravida kvinnor, var svaret nej. Nå, ingen överraskning direkt men ändå är det lite konstigt att ingen tillverkare har nappat på detta. Jag är inte den första eller den sista gravida som behöver arbetskläder, så man skulle ju tycka att det finns en viss efterfrågan. Å andra sidan är det ganska svårt att få tag på “vanliga” arbetskläder som är gjorda för kvinnor, allt som oftast får man nöja sig med “karakläder”. Inget fel på dem heller, de fyller nog sin uppgift men de som är gjorda för kvinnor sitter nog bättre än “kara”modeller.

Hur gick det sedan då? Jo, i normala fall använder jag mig av nummer 48, då det gäller halare. Idag köpte jag en öppenhalare (avohaalarit) nummer 56..! Ni kan tänka er hur jag ser ut i dem, då bredden så småningom börjar vara i nummer 56, men längden fortfarande hör till nummer 48.. 😛

Klädshopping anno 2010

Mats skrev om bondemodet i Modebloggen och jag skall dra mitt lilla strå till stacken. I många år har jag kört med farmare+rutig skrjorta både på jobbet (i Otnäs) och i bondearbetet då farmarna (jeansen om man skall tala modern “svenska”) börjat bli slitna. Men för ungefär tio år sedan hittade jag på ÖB (Överskottsbolaget i Sverige) gamla militärkläder som såldes grymt billigt och därefter konstaterade jag att de passar utmärkt för en bonde och så har det blivit “military look” för hela slanten – en ganska liten slant dessutom.

M/59 med m/39 rock
M/59 med m/39 rock

Så jag shoppade i går (över nätet givetvis) kläder eftersom man började se dagsljuset genom bakändan på de flesta av mina byxor. Det blev – inte så överraskande – gröna byxor av modell m/59, gröna fältskjortor av modell m/59 och gröna vapenrockar av m/59. Gröna tröjor (“stickasjoortår” som vi säjer) och gröna halsdukar har jag tillräckligt av efter ett större inköp för något år sedan. Jag köpte 20 skjortor för de kostade bara 10 kronor (1 euro) stycket. Men min hovleverantör har  inte större nummer än C50 och det fungerar för mej på sommaren men inte på vintern. Och där finns inte de fina vadmalsrockarna m/39 som är utmärkta på hösten och vintern. Så förutom vadmalsrocken som givetvis är grå så är århundradets färg grönt … (Här byter vi inte färg oftare än en gång per århundrade :-).

Så jag blev glad då jag hittade ett företag i Arboga – alldeles nära vårt hus – som hade både större numror och vadmalsrockar m/39. Nu blir det att anskaffa en hög av dessa för knappast tillverkas det i framtiden mer sådana kläder. Så det gäller att lägga upp ett förråd som räcker livet ut. Priserna är ju inte höga precis så det är bara att lasta bilen full.

Skodon är ofta ett problem i jordbruket. Gummistövlar är annars bra men fötterna kan bli ganska svampiga efter en lång dag. Jag har blivit förtjust i de skånska träskorna och går med dem sommar och vinter. Den som läser “Uti vår hage” har säkert sett Faló och hans träskor. Jag köper mina på JULA och där finns sådana med ståltåhätta vilket absolut kan rekommenderas. Det är alls inte trevligt att tappa en stock eller en sten på tårna annars … Tyvärr har de ändrat modell så de numera har hål och remmar och annat tjafs som jag alls inte tycker om. Så jag går i de gamla “trä”skorna som ju har en plastsula som ganska snart brister på mitten. Det gör inget en torr sommar men då det börjar regna så blir strumporna ganska våta.

Strumpor är problematiska. Jag gillar “heimsticka ullstråmpår” (hemstickade yllestrumpor) men de slits fort i stövlarna så jag drar “tjööpis” (köpta) strumpor utanpå. Nu skall jag testa svenska arméns yllestrumpor så får vi se om de är användbara.

Men jag återkommer till nästa århundrades mode om hundra år …