Vad tror du hände sen?

I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.

Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.

Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.

Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.

2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.

Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.

Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)

Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.

Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.