1 september, 2010 av Kalle

En dag

OM livets mening mäts i produktivitet har jag absolut varit framme och nosat på Nirvana idag. Det är konstigt hur stor skillnad det kan vara på dagar, vissa dagar är som den Mats beskrev härinunder, jobbiga men man kommer inte framåt, andra dagar segar bara fram och inget händer och så har vi dagar som idag, bra dagar!

Redan på jobbet gick det bra, jag fick undan flera saker som legat och tryckt på en tid. Väl hemma kl 16,15 blev det bara en kaffekopp och sedan ut i produktionen. Byta sats i torken, vetet som jag tröskade i går kväll har torkats under natten och skulle köras ut i silon. Därpå iväg och och tröska. På knappt två timmar var det sista vetet borttröskat så nu är allt vete under tak. Fukthalten var 22,5% rå säd och det är tyvärr sämre än för en dryg vecka sedan men relativt sett mycket mycket bra.

Därefter hem och dra upp ny omgång i torken och under den tiden hann jag tom med att stå och tala bort en stund med en bekant som dök upp. Efter att torken mullrat igång tog jag mig i kragen med trädorna och började ”krossa” en två ha´s ruta som faktiskt blev färdig. Då var klockan runt 8. Jag trodde jag avslutade dagen och satte mig i soffan men konstaterade att det kändes obekvämt. Det var liksom mera kvar både av dagen och mig själv så det blev att dra på jobbhalarn igen och börja tvätta trädeskrossen. Efter det kom jag på mig själv med att stå och byta betten på densamma, dom har mött en och annan sten och var i behov av att bytas. Det är 40 bett på krossen så det är ett litet projekt att byta dom. Jag hann med ca 20 st innan mörkret bröt ner mig.

Nu kan man för ovanlighetens skull avsluta dagen med en blogg där man kan skriva, detta var en bra dag, inget gick fel.

Gonatt, nu skall jag gå och lägga mig och lyssna på det mysiga ljudet av torken som brummar i mörkret

26 augusti, 2010 av Kalle

Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen!

Det är nu tålamodet och nerverna skall testas. Detta har hänt förr, kommer att hända igen, men är alltid lika svårhanterbart.

Tröskperioden avbruten av regn. Irritation, nervklott, ve och förbannelse!

I sig gör det inte så mycket att det regnar, för efter regn kommer alltid solsken, men det skall hanteras på rätt sätt, och då är svaret inte så uppenbart. Själva regnet i slutet på augusti är ingen katastrof, problemet är att man borde kunna hålla sig sedan när det blir vackert. Vad gäller vetet så finns det två viktiga variabler, nämligen proteinet och falltalet. Proteinet kan man inte göra så mycket åt mera i år, det blir vad det blir men falltalet kan man påverka med trösktidpunkten. Falltalet är för övrigt ett mått på bakningsegenskaperna hos vetet, det är nåt kemjox som jag inte desto mera förstår mig på, men falltalet avgör om vetet är dugligt till brödföda, eller går till djurfoder. Regn havererar falltalet, men det kommer tillbaks om  säden bara får torka i solen några dagar. Problemet är bara det att man sitter med nerverna utanpå skjortan och tror (mot bättre vetande) att det är den sista vackra dagen i världen, och så gör man misstaget; man tröskar!

En metod jag har funderat mycket på är att man borde skicka trösknycklarna med någon som far en vecka till Kanarieöarna, det skulle hjälpa vetet, men knappast nerverna.

För all del, det kommer nog en vägg emot i slutet av korridoren, visst kan det bli för sent, men det har bara hänt mig ett år (2004), alla andra år har jag bannat och läst verser över att jag varit för snabb när det varit klart. Men trots det nu känns det lite surt för det vete som jag tröskade i fredags var nog så kollossalt bra att det nog inte blir likadant hur länge man än väntar nu. Snabb huvudräkning ger vid handen att om regnet hållit sig borta i två dar till hade det kunnat betyda ett par tusen mer i plånboken, mera ju längre det regnar nu. På söndagen panikkörde jag av ett lass vete till, och det var mycket sämre än det jag tog på fredagen, det regnade ju på lördagskvällen.

Det kanske allra värsta är att denna ovisshet alltid lockar fram dom mörkaste sidorna hos människan, i detta fall mig. Man blir irriterad på sin omgivning (som ju knappast kan beskyllas för att det regnar) och man blir oföretagsam för man hade ju planerat att tröska, och ett omfall gör man inte sådär bara. Det sitter en liten irriterande  gubbe någonstans i öronhöjd och påminner en om att man borde tröska, stup i kvarten. Sedan får man förklara för den mentala idioten att det regnar, man kommer liksom inte ifrån att fundera över det, hela tiden, det är som att gå med en sten i skon och inte tänka på det, pröva gärna!

Under tiden kan man väl sitta i TV fåtöljen och låta blicken vandra mellan skräpprogrammet i TV och terassdörren bredvid för att kolla om det regnar.

Och regnar….det gör det!