Det blev lite ändrade planer; höet har torkat så bra att jag balade bort en del redan idag istället för imorgon. Det som ligger i strängar har ännu lite fukt i sig, men går nog bra att bala i morgon på förmiddagen.
Dagen har alltså gått i traktorhytten, inget att klaga över där 😉 De åkrar där höet ligger, har ursprungligen hört till pappas hemgård. Därav rubriken.
Jag är den fjärde, eller femte, generationen som brukar åkrarna, men den första som bärgar hö enbart med balare. Pappa har bärgat höet i balar, men också haft det och torka på snejsår (störar). Tacka vet jag det att den tiden är förbi..!
Det kommer riktigt bra med hö i år och kvaliteten har hittills varit utmärkt. Om det nu skulle hålla upp ännu en knapp vecka skulle vi få in allt hö utan regn. Men hur jag än funderar, kommer jag nog inte på ett ända år som det skulle ha lyckats. Så få nu se.
I morgon balar jag som sagt resten från det skiftet jag började med i dag, sen åker jag hem men kommer igen på måndagen. Under tiden torde pappa bala det han slog omkull igår och dessutom slår han det som ännu står. Men som Mats skriver, planerna hinner ändra ännu många gånger före de förvekligas!
Författare: Sonja
Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!
Visa alla inlägg av Sonja
Jag har satt hö på stör i min ungdom. Oj så man tyckte det var tråkigt.
Önskade att det skulle bli regn och åska, så man fick gå hem. Tänkte inte på att allt arbetet då var kvar till en annan dag.
Nu skulle det vara roligt att få uppleva den gemenskapen man hade på åkern ännu någon gång. Men en timme skulle räcka, sen tog väl orken slut.
Men bra att den tiden är förbi. Ja.
Vi hjälpte varandra i god talkoanda i byn och en stor mjölkstånka full med hembrygd maltdricka stod i skuggan och efter behov fick var och en fylla sin mugg. Vid kaffetiden var det min uppgift att komma med kaffekorgen.
Fastän somrarna var varma och det åskade hårt, speciellt om nätterna kommer jag inte ihåg att det någonsin kommit upp åska då vi “snejsade”.
Då höet kördes in i ladan och det var ungarnas uppgift att trampa ner det högt uppe under ladtaket. Det var roligt och därefter sprang vi ner till träsket och simmade. Det sved i skråmorna vi fick av höet! I alla fall var det riktigt roligt!