Det kliar i fingrarna

Nåja, nu ska jag då med min 4,5 års erfarenhet som riktig bonde berätta lite om vårsådden hos oss. 🙂 ( Jmf med Kalle , Nisse och Mats)
Här på Heisala så har vårbruket redan sparkats igång genom spridningen av konstgödsel på vallarna.

Men heim i Pernå är det ingen brådska ännu. Då jag ringde och pratade med “spekan” (pappa), så menade han att det säkert går en dryg vecka ännu förrän vi kommer ut på åkrarna. Vilket ju blir passligt för min del, för då har vi avbytare hit.

Vi plöjer största delen av åkarna redan på hösten, en del p.g.a. att de måste plöjas då och andra bara därför att man ska ha lite mindre att göra på våren. Likasom Nisse, så har vi en del åkrar som är så leriga att man helst inte ska plöja dem på våren. Leran blir då till sådana klimpar, att det är omöjligt att jämna ut dem med harven (i vissa fall inte ens med välten).
Det som blir oplöjt är dels vall och dels sådana åkrar som inte går att plöja upp på grund av miljöstödsförbindelsen. Förr då vi hade djur så måste man ju se till att man hade så mycket oplöjt till våren att man hade någonstans att sprida ut gödseln.

Vi kör alltså med den traditionella stilen; plöjning, harvning, sådd och vältning. Själv har jag minst erfarenhet av sådden, det har bara blivit så att det är papsen som sköter det arbetsskedet. Men nog har det grott även på de åkrar jag har sått! 😉

I år kommer vi att så vete, lite NVÅ (alltså viltåker) och vall. Förr sådde vi också havre för korna, men nu sår vi det endast åt älgarna. Inte för det, nog tog dom minsann åt sig då också när vi odlade det åt korna!

Så nu är det bara att vänta. Om allt går bra, det ska alltså inte regna, så får man snart igen sitta i traktorn och titta på måsarna som strider över maskarna som harven dragit upp från jorden! 🙂

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

5 reaktioner till “Det kliar i fingrarna”

  1. Den bästa och roligaste tiden på året.

    Synd bara att man måste vara lottomiljonär eller ha två jobb för att överleva som bonde..

  2. Håller absolut med Professorn, det här är en av de bästa tiderna på året. Dels för att arbetena som görs är rätt roliga, dels för att man har hela växtsäsongen framför sig. Världen ligger vidöppen och möjligheterna är obegränsade, rent biologiskt sett.

    Det är nästan så jag är lite avundsjuk på de andra som får börja på snart. Fast å andra sidan, när de är klara har jag ju mycket roligt kvar ännu… 🙂

  3. Visst, men det är så mycket arbete med sådden att jag liksom glömmer bort halva våren. Då sådden är färdig så märker man bara plötsligt att det blivit grönt. Medan man sår så är det mest dammet som märks …

    Vädret är nu föremål för intensivt intresse och det ser ostadigt ut med regn varannan dag – men man vet aldrig.

  4. Jag antar att Sonja med “spekan” menade det vi kallar “spektoorn” (alltså inspektorn). På litet större gårdar finns det ofta en inspektor som övervakar arbetet i praktiken om ägaren av någon orsak inte hinner själv. Fast numera kan spektoorn vara den enda på gården och får göra allt arbetet själv … Vi hade en spektoor på Skäggas då Ahlström och senare kommunen ägde gården. Men jorden delades sedan ut som tilläggsjord.

  5. Jo Nisse, nog är det “spektoorn” jag menade. Det där med spekan så sitter i från tiden i Västankvarn.

Kommentarer är stängda.