5 juni, 2010 av Mats

Hur hamnade jag här?

Kalle beskrev i ett inlägg för länge sedan hur han kom att bli deltidsjordbrukare och brandman. Min färd mot bonderiet ser ut på ett lite annat sätt.

Att jag skulle bli jordbrukare har väl aldrig direkt varit skrivet i stjärnorna. Det har alltid varit det yrkesalternativ som legat på första plats, men ändå inte en självklarhet. Mina föräldrar var måna om att påpeka att det inte fanns nåt tvång på mej att driva gården vidare. Eftersom den inte heller är nån släktgård med gamla anor vägde ansvaret från släktled som gått inte heller så tungt.

Efter högstadiet tog jag vägen via gymnasiet och därefter värnplikten. 1990 började jag studera i det som då hette Högre Svenska Lantbruksläroverket i Åbo för att bli agrolog. Skolan har via sammanslagningar bytt namn och är idag en del av Yrkeshögskolan Sydväst.

1993 var de studierna klara och jag hamnade p.g.a. kärlek, studier och kärlekens studier i Vasa (min då rätt nyblivna fru hade kommit in till PF). 90-talets lama var som lägst och istället för att gå arbetslös sökte jag in till praktiskt taget alla utbildningar som fanns i Vasa, utom Sjukis och KotiPizza-opisto. Resultatet blev att jag hamnade på Hanken, vilket var helt ok. Jag hade ju trots allt redan en ”riktig” utbildning redan, så varför inte. 😉 Alternativet var Tekniska, men Hanken kändes mer spännande.

1995 sökte Österbottens Svenska Lantbrukssällskap (en rådgivningsorganisation inom lantbruket) tillfällig extrapersonal inom växtodlingsrådgivningen. Jag sökte jobbet och fick anställning, vilket ledde till att jag fastnade i huset i nästan sex år. Först jobbade jag med miljövård, efter ungefär ett år blev det växtodling på mer bred front kompletterat med ekonomirådgivning och från 1998 jobbade jag helt med ekonomirådgivning. Inledningsvis jobbade jag med Vasa som bas men från 1996 flyttade kontoret till Pedersöre och jag och hustrun bosatte oss i Jakobstad.

2001 genomförde vi generationsväxling på hemgården. Första året gick jag ner till halvtid och körde jordbruket med mjölkkor och rådgivningsjobbet parallellt, vilket inte var nån lyckad kombination för mej. Jag trivdes som rådgivare och trivdes som mjölkbonde men kombinationen gjorde att det inte var riktigt kul med någondera. Pepparbiff är gott och prinsesstårta är gott, men det betyder inte att det blir dubbelt roligare om man blandar ihop dem. Tvärtom förstör blandningen bägge anrättningarna och det var väl ungefär så det gick med mitt kombinerande av lönearbete och jordbruk. Resultatet blev att jag 2002 sade upp mej och har sedan dess jordbrukat på heltid.

Alla mänskor är olika, men för min egen del upplever jag att de saker jag fått göra är ett rätt bra underlag för mitt nuvarande värv. Det har funnits andra alternativ längs vägen; jag hade kunnat gå en annan väg efter gymnasiet, avsluta Hanken-studierna, fortsätta som rådgivare eller gjort något helt annat. Det är inget omilt öde, omständigheter jag inte kunnat råda över, tvång eller brist på alternativ som gjort att jag tvingades bli jordbrukare. Det är mitt eget medvetna val och det känns faktiskt som en styrka att påminna sig om. Det finns ju ingen orsak att klaga över min livssituation, den är ju helt självvald från början till slut. Och varför skulle jag klaga? 🙂

10 svar till “Hur hamnade jag här?“

  1. Blivande Agrolog skriver:

    Sydvästen upphörde hösten 2007, då man sammanslog Svenska Yrkeshögskolan och Yrkeshögskolan sydväst och tog namnet Novia.

    Ett mer sorgligt kapitel är när Agrolog utbildningen flyttade från Klostergatan i Åbo till Ekenäs….

  2. Mats skriver:

    Tack för förtydligandet. Gammal man börjar bli gaggig…. 🙂

  3. Kalle skriver:

    Det där staratse lite filosofiska tankar i mitt huvud. Är jag bonde frivilligt eller av någon annan orsak. Skall fundera och återkomma

  4. Blomhatt skriver:

    Skuffis borde aldrig ha flyttats från Åbo. Det var ett helidiotoskt beslut!

  5. Mats skriver:

    Kalle: jag väntar med spänning. 🙂
    Blomhatt: jag är benägen att hålla med, fast i ärlighetens namn gör jag den nog mest på basen av nostalgi och känslor. Jag vet alldeles för lite om dagens agrologutbildning för att säga att den i Åbo definitivt skulle ha varit bättre.

  6. Gitta skriver:

    Har gått i Handarbetsinstitutet, granne till ”Skuffis”. Oj så det var kul med många agrologstuderande gossar!!

  7. Mats skriver:

    Gitta: jag tror jag vågar påstå att nöjet var ömsesidigt. 🙂

  8. Mari skriver:

    Mats, inte har du blivit ” gaggig”!,… , jag tyckte det var en rolig kommentar och skrattade!! men; NI fyra bloggare pratar om livskvalitet!, ( ok; visserligen massor med arbete och kunskap om allt från att svetsa, mjölka till rypsodling …) men jag lesar jo det genom texten ni skrivar, mellom raderna. Vägen dit har varit lite olika, men ändå.

  9. Nisse skriver:

    Visst är det fråga om livskvalitet. Pengar har ju inget värde i och för sej utan bara det man kan få för pengarna. Och om man får ett bra liv utan pengar så varför inte …

    Jag träffade i går mina studentkamrater – bland annat en sekreterare på ett stort företag. Hon berättade att vissa chefer jagade pengar och karriär men samtidigt åt piller och mådde dåligt. Vad är ett sådant liv värt ?

  10. Mats skriver:

    Du har alldeles rätt, Mari, det handlar mycket om livskvalitet. Vägen dit kan vara olika, och vad som är livskvalitet är ju dessutom olika för olika mänskor.