Nu då temperaturen i arbetsrummet sjunkit från närmare 30 grader till 23 grader så orkar man skriva igen. Ett mindre arbete – men ack så viktigt – är “ti får poteetslaandi” (att fåra potatislandet). Eftersom ogräsen växer bättre än nyttoväxterna (allmän regel) så måste de bekämpas och i potatislandet går det bäst genom att dra upp dem med plog i fårorna. Plogen är “tjööpis” (köpt) men ombyggd för omkring 40 år sedan av brorsan. Man kan skruva fast två rör med sitsar och sätta potatis – ställningen bakom plogen är för lådorna. Tyvärr fungerar inte mera den fina uppfinningen med ett gammalt cykelhjul och en koskälla som klingade var 30:e centimeter så man visste precis när nästa potatis skulle sättas i röret. Men idén var fin – och rolig.
Vi har potatislandet på ny plats i år mitt i en åker. Det lyckades ganska bra för man måste se till att där inte finns kvickrot som kan växa rakt igenom potatisen. Vi satte potatis ganska sent i år men vissa sorter blommar redan (där finns flera olika sorters potatis). Jag är ingen vän av nypotatis som jag bara får magsmärtor av utan jag äter enbart “gaambel poteetär” (gammal potatis). I den här hettan har sill och potatis varit vår basföda – tillsammans med stora mängder surmjölk (och glass).
Bara man orkar odla potatis och hämta ved från skogen så klarar man sej oberoende av vad politikerna hittar på för besparingar. Det såg litet illa ut med regnandet i juli så vi måste börja bevattna potatislandet (jag har en pump från bäcken) men så kom det fina regnet med 22 mm. Nu finns det hopp om potatis på bordet nästa vinter … Kanske också nån sillbit i bästa fall.
En intressant historia från början till slut. Sättpotatis maskinen var verkligen en fin grej. Tråkigt att nypotatis inte passar magen din. Det är ju så gott. Vet att det finns många som har likadana besvär. Och Potatis och ved, ja det klarar man sig långt med.