Barn på gården II

I våras ventilerade jag lite tankar kring barn på ett jordbruk och för nån dag sedan kom ytterligare en aspekt fram i en diskussion med en kollega.

Barnarbete är ju normalt nånting som vi i västvärlden inte ser så värst positivt på och som inte förekommer hos oss. Barn skall få vara barn. För många bönder är det ändå ett fenomen som inte är helt främmande.

För jordbrukare, precis som för alla andra företagare, är gränsen mellan privatliv och yrkesliv diffus. Barnen följer med mamma och pappa i traktorn ibland, tillbringar tid i ladugården o.s.v. Och då blir skillnaden mellan att hänga med mamma och pappa på jobbet och att delta i arbetet inte så stor. Att tvinga barnen att jobba på gården är inte acceptabelt, men vad gör man när de själva tar initiativet? Skall man säga nej till 11-åringen som vill köra traktor eller 12-åringen som vill lära sig mjölka?

Å ena sidan är det positivt att lära sig ansvar, värdet i ett väl utfört arbete och en god arbetsmoral. Det finns också förståsigpåare som säger att det är viktigt för barns utveckling att känna att de bidrar till att få familjens vardag att fungera och jobbet är onekligen en del av jordbrukarefamiljens vardag. I en del av kommentarerna kring höbärgningen tidigare i sommar märktes också att många kom ihåg just att man fått hjälpa till; trampa hö i ladan, föra kaffe åt arbetsfolket o.s.v. Det är bra att känna att man behövs. Å andra sidan skall barn som sagt ha rätt att vara barn. Och det är onekligen en viss skillnad på att bidra till familjens vardag genom att hämta posten eller genom att harva hemskiftet..

Förmodligen finns ingen exakt gräns för vad barn kan göra eller exakt ålder för när man kan få börja del i arbetet, det är något som måste avgöras individuellt. Viktigt är väl att man som förälder inte tar deras insats som självklar eller obligatorisk, då känns det på nåt sätt fel. Barnens deltagande borde få vara en rättigheten, inte en skyldighet.

Samma fenomen finns egentligen också i andra ändan av åldersskalan. Det finns många pensionärer som hoppar in på barnens jordbruk under arbetstoppar och när det annars behövs. Samma sak borde väl gälla för dem; om hälsan och intresset medger är det bara bra att de kan vara med men det borde inte finnas ett tvång i det. En släkting brukar säga att när man tar rullatorn till ladugården är det dags att sluta mjölka, jag skulle kanske säga att man t.o.m. kan lägga av lite tidigare. 😉

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

7 reaktioner till “Barn på gården II”

  1. För mej var det roligaste att arbeta i jordbruket som barn. Föräldrarna fick närmast försöka lugna ner mej och se till att jag inte tog i för mycket. Jag kommer aldrig att förbjuda barn att delta i arbetet – utom då det är farligt.

    Då vi var på besök till mina kusiner (som inte var bondebarn) så förstod jag inte hur de kunde existera – de hade ju ingenting att göra ! Pilkastning i all ära men inte orkar man syssla med det länge …

    Våra egna barn fick vara med från riktigt små – med enkla sysslor. Inte var det alltid så roligt men arbetsfostran är en av de viktigaste saker man kan ge sina barn. Flickan kommer ännu ihåg då hon sattes att göra service på MF-165:an och fick handboken i handen. Förstod hon inte nånting så fick hon komma och fråga. Självständigt tänkande är grunden för att stå på egna ben – och vi kan inte hålla dem i handen hela livet (nu är hon forskare och doktorerade i våras).

    Speciellt en bonde måste kunna klara nästan allting själv – i all synnerhet nya och överraskande situationer. Sällan har man möjlighet att flytta över problemen på någon annan.

    Med barnbarnen (speciellt den äldre) så får man passa på hela tiden för han skall hjälpa till med allting. Och det går snabbt ! I det fallet är nog “barnarbetet” ganska ansträngande – för morfar.

  2. Det kan knappast vara skadligt för barn och ungdomar att följa med sina föräldrars arbete, hjälpa till och förhoppningsvis lära sig något de kan ha nytta av senare. Framförallt är det nyttigt att lära sig att ta ansvar och se att inget kommer gratis här i livet. Givetvis ska de i senare tonåren ges möjlighet att tjäna en slant på det mervärde de genom sitt arbete tillför föräldrarnas företag. Minst lika viktigt är det för den generation som lämnat över gården att om de vill få en möjlighet att efter eget omdöme utföra uppgifter de finner meningsfulla. En välbekant sanning är att många lantbruks framgång beror på att det på gården finns arbetsvilliga tonåringar och vitala pensionärer.

  3. Håller med. Det är knappast skadligt för nån att vara med i jobbet, men det kan kanske vara illa om man känner att man är tvungen.

    Det är med arbetsvilliga tonåringar och vitala pensionärer ligger det betydligt mer sanning i än man ibland skulle tro.

  4. Om inte förr så när den äldre generationen faller ifrån och inte längre kan delta i arbetet så märks det hur mycket de faktiskt har uträttat fastän man inte märkt det.

  5. Det börjar vara glest med yngre bönder snart. De jobbar på annat håll och återvänder till gården då de blir pensionerade eller den äldre generationen faller ifrån. Förstås beror det också på att en bonde i 50-årsåldern egentligen är för ung att sluta. Förr var de nog slutkörda (eller döda) redan i den åldern.

    Får vi snart ett system där barnbarnen tar över efter morfar eller farfar ?

    (Jag har nog tänkt hålla på i 20-30 år än 🙂

  6. Jag känner till ett par händelser där det faktiskt hänt. Farfar skrev över gården direkt på sitt barnbarn. Vilket betyder att pappan arbetat på gården hela sitt liv utan att äga den en enda dag. Kanske inte så stimulerande.

  7. En orsak var säkert att undgå arvsskatt. Det verkar litet fånigt att behöva köpa gården på nytt och på nytt för varje generation. Jag anser nog att systemet är vansinnigt.

Kommentarer är stängda.