31 juli, 2010 av Kalle

Barn på jordbruk III

Tänkte skriva en kommentar till Mats inlägg, men det kom att bli så långt att det svällde till ett eget dylikt. De saker som Mats berörde är intressanta och väcker känslor i båda ändarna s.a.s. Säkert betydligt mera idag än för 50 år sedan då det var klart långt på förhand att döttrarna skulle giftas bort och älste sonen skulle fotsätta med jordbruket oavsett om han vill eller ej. Ofta var det tre generationer som deltog i arbetet och vem som ägde gården var ganska egalt.

Så är det inte mera.

Först lite egna erfarenheter. Min pappa hade fem syskon, tre bröder och två systrar. Av någon anledning som jag inte förstår än i dag delades aldrig hemmanet mellan dessa, utan alla utom ena systern hade ett finger med i spelet i skötseln av gården långt in på 80-talet. Det berättas att min ena farbror fick besked om att han kommit in på handelsskolan i Vasa då han stod i potatislandet. Härvid skulle han ha slängt gräftan i backen och sagt: ”Dendär behöver jag alltså aldrig röra igen” , vilket han inte gjorde heller. Han blev i sinom tid föreståndare för Pedersöre Handelslag.

Dom andra tre bröderna blev dock kvar i sina bondeoveraller hela livet, något som jag inte tror någon av dom ångrade.

Själv var jag fem år när jag första gången körde traktor. Det är en händelse som jag minns än idag. Jordbruket var något som man bara växte in i, man tänkte inte på framtiden, utan vår gård var ju bara något som fanns och alltid hade funnits. När jag rannsakar mig själv så var det väl nog inte själva jordbruket som var huvudintresset när man cyklade hem från skolan i maj för att hinna hem och harva innan läxläsningen.  Det var nog snarare själva traktorkörandet som var det som drog. Om man sedan harvade för råg eller rödbetor, det var av mindre intresse.

Fördelen var i alla fall  att man fick lära sig ansvar i ett tidigt skede av livet. Den uppgift man fick sig tilldelad skulle skötas och om man fuskade blev det sanktioner i någon form. Det var en form av livets skola som var bra. Sysslorna först, hänga med kompisarna sen!

Ett annat problem är ju ofta generationsväxlingarna. Nu var min pappa betydligt äldre än vad som är brukligt, så när jag var i tjugoårsåldern var han redan 75. Detta gjorde ju att vi egentligen inte alls jobbade ”sida vid sida” eftersom jag gick i skola ända tills hans hälsa blev för klen att vara bonde. Detta var tur för vi var ungefär samma tjurskallar båda två då det gäller att samarbeta. Jag minns en speciell händelse första året jag var min egen. Jag höll på och sådde när pappa kom ner och tittade till vag jag gjorde. Han kastade ett öga i gödselbehållaren och konstaterade att jag hade dragit ner gödselmängden med ungefär hälften från vad han brukade använda. Han slängde fast locket och konstaterade att om jag har nånting alls att tröska på hösten så skall han hålla käft i fortsättnigen. Tröskade gjorde jag och han höll sitt löfte.

Hur det ser ut om tjugo år när jag skall gå i pension är omöjligt att veta. Svänger inte lönsamheten så vete katten om det ens är ekonomiskt möjligt för någon av döttrarna att fortsätta. Ändå skulle jag ljuga om jag förnekade att det är viktigt. Jag vill inte bli den sista bonden i raden av ett tiotal i vår släkt. Ändå måste man ju inse att det måste få ställa sig själv! Det enda man kan göra nu är att försöka få dom att inse och anamma  dom värderingar  som jag själv tror på och lever för. Det vill säga att respektera både vem man är och jorden man fått ärva. Den är ett band både till dåtid och framtid.

Här tycker jag det känns rätt med en riktig nostalgibild:

Höbärgning troligen 1964. Min pappa på traktorn och farbror Nils vid ladan. Barnen är mina kusiner Kjell och Solveig Andersén (Solveig numera Kaiser) från Helsingfors.

I dag är ladan borta, bröderna borta, höet uppätet, men Majoren och syskonen Andersén finns kvar

Kommentarer inaktiverade.