Ombyte

Igår skulle vi ta in två dräktiga kvigor från hagen längst bort, ca. halv kilometer hemifrån. De ska kalva om ett par veckor, så de måste tas in för tillvänjning (öka fodermängden). Åke lade en foderhäck med låsbara fronter in i hagen och satte kraftfoder in i den. Inga kvigor syntes till, så jag gick för att leta reda på dem. Inte får man ju syn på dem då när man skulle behöva göra det, utan jag gick i rund hela hagen utan att se en skymt av dem. Eller rättare sagt lämnade jag ett hörn så att jag inte gick riktigt till sista knuten. Då jag sen åkte längs med åkern med mönkkärin, så fanns kvigorna förstås just i detta hörn!
Nå, utan desto större problem kom de nog sen till foderhäcken och låste fast sig.
Under tiden hade Antte kommit med Schäffern(lastaren vi kör ut foder med). De två kvigorna är så stora att det är svårt att hålla i dem för hand och ännu svårare att få dem att gå längs med vägen ända hem. Om de är i ett större gäng, går det bra att flytta dem lösa längs med vägen.
Så kvigorna fick var sin grimma och grimmorna blev fast bundna i Schäffern.
Fastän Antte körde riktigt sakta så ville inte den ena alls gå efter maskinen, så Antte fick leda henne. Eller egentligen var det hon som ibland ledde Antte… Jag körde hem den andra med Schäffern.

Efter detta programnummer, beslöt vi oss för att flytta ut 5 följande kvigor först på kvällen. De skulle till samma hage varifrån vi tog bort kvigorna på dagen.
Jag åkte med mönkkärin i förväg, Åke och Antte kom gående med kvigorna längs med vägen. Vi har alltid gammal stängseltråd längs med vägen då vi flyttar djuren. På så sätt ser de lite bättre var de får gå.
Allt gick bra, ända tills det var si sådär 150 m kvar. Då fick de syn på ett annat gäng med kvigor i en annan hage bredvid vägen och tog kursen dit. Jag sprang emot, Åke och Antte försökte kasa dem tillbaka men de for rakt igenom stängslet. Så det blev ett lite större gäng i den hagen och lite reparationsarbete på köpet.
Medan Antte fixade stängslet var det en kviga som riktigt testade våra nerver. Hon försökte komma ut tillbaka på vägen genom stängslet och till sist lyckades hon smita för oss. Så det blev att springa lite till. Lite till. Och ännu lite till. Till sist fick vi in henne tillbaka i hagen med resten.
Det finns vissa saker man kan lita på, det att djuren hittar på något “extra” hör till en av dem. Eftersom så gott som alla våra djurflyttningar gått enligt planerna i år, så det var ju bara en tidsfråga, när detta skulle hända! 🙂

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!