Många alternativ

Kalle undrade häromdagen kring hur kalvarna rör sig mellan mjölk- och köttgårdar. Faktum är att det finns flera alternativ beträffande den frågan.

Mjölkproducenter (som t.ex. Sonja) får ju en del tjurkalvar. Vissa föder upp dem till slakt på den egna gården medan andra väljer att fokusera helt på mjölkproduktion och säljer bort tjurkalvarna. Flytten sker vanligen nånstans mellan 2-8 veckors ålder. Rent praktiskt går det oftast till så att kalvarna säljs till ett slakteri, som sedan förmedlar dem vidare.

Specialiserade köttuppfödare köper tjurkalvarna från förmedlaren och föder sedan upp tjurarna till slakt. Det här är alltså fråga om gårdar som föder upp köttjurar men som inte har några egna moderdjur, de köper in alla sina kalvar. Hur länge tiden mellan förmedling och slakt är varierar kraftigt, men normalt brukar tjurarna gå till slakt vid 16-18 månaders ålder.

Dikoproducenter är en tredje kategori. De har dikor, d.v.s. kor som inte mjölkas utan bara hålls för att producera kalvar.  Vissa dikogårdar föder upp sina kalvar till slakt själva och har alltså hela kedjan med både moderdjur och köttuppfödning. Andra satsar bara på att hålla moderdjur och säljer kalvarna till köttuppfödare (alltså till samma gårdar som också köpte in mjölkraskalvarna). Dikornas kalvar flyttar dock från födelsegården till köttuppfödaren först vid 6 månaders ålder, eftersom en av hörnstenarna i dikoproduktionen är att kalvarna skall dia sin mamma så länge som möjligt.

Jag hör till den senare gruppen, alltså dikoproducenter som säljer kalvar. Eller skall man vara riktigt noga säljer jag bara tjurkalvarna. Kvigkalvarna behåller jag dels som rekrytering, alltså för att de i framtiden skall bli dikor, dels föder jag upp dem till slakt.

Lite mer kött på benen får man t.ex. här (tyvärr enbart på finska).

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

2 reaktioner till “Många alternativ”

  1. Har funderat en del på detta med att behålla kvigkalvar.. Är det inte risk att farbror Trisse betäcker sina döttrar?

  2. Javisst, risken är överhängande. Därför tas kvigkalvarna bort från mammorna samtidigt som tjurarna flyttar (vid c. 6 mån) och hålls i en skild avdelning. Senast när kvigorna flyttas tillbaka till dikorna måste tjuren bytas ut eller så måste man hålla grupperna åtskilda i fortsättningen också. I praktiken gör de flesta så att de byter ut tjuren med två års mellanrum, men större besättningar kan också välja att alltid hålla flera grupper.

Kommentarer är stängda.