13 augusti, 2010 av Nisse

Pepparrot

Vi har haft ett bestånd med pepparrot (Armoracia rusticana) både hemma och i Medåker (Sverige) men inte använt den alls i matlagningen. Men så försökte den bättre hälften sätta litet riven pepparrot i den turkiska yoghurten (min favorit). Och så var det färdigt …Nu börjar pepparrot vara den viktigaste kryddan i vår mat. Den är helt enkelt oslagbar: Stark om man så vill men absolut ingen bitter eftersmak. Paprika och peppar och allsköns utländska kryddor kan slänga sej i väggen – vår egen pepparrot är mycket bättre.

Sedan är det en annan sak att gräva upp pepparrot i vår styva lera – och speciellt nu då torkan har gjort leran som seg sten. Men vad gör man inte för att få litet gudabenådad krydda. Jag grävde upp ett par rötter till pojkens bröllop på lördag och det var hårda bud … Då jag genomsvettig hade hackat mej ned till 70 cm djup och rötterna bara fortsatte så gav jag upp. Det behövs ju inte heller mycket för pepparroten är stark. Problemet är att man måste gräva sej fram till rötterna försiktigt från sidan – annars blir de hackade i små bitar i den stenhårda jorden. Egentligen borde man gräva sej ned under rötterna för att få bort dem någorlunda hela.

Jag läste nyss i Wikipedia (Internetvärldens encyklopedi)  att man skall lägga en planka en bit ner i jorden under plantorna så rötterna inte växer sej så långa och smala – god idé … Enköping lär ha varit en verklig pepparrotsstad – år 1865 skördades omkring 30 000 kg pepparrot och det var 2/3 av hela grönsaksodlingen.

Kanske dags att börja odla en gammal goding …

Etiketter:

Kommentarer inaktiverade.