12 september, 2010 av Sonja

Dahlskog och Santalahti

Jag har varit mjölkbonde på heltid sen 19 augusti 2005. Då tog jag över min hemgård i Pernå. Där finns sammanlagt drygt 33 ha odlad åker och kring 7 ha betesmark. Utöver åkern har jag ca.29 ha skog. Av åkerarealen, är ungefär hälften arrenderat.
Av åkrarna har vi i stora drag hälften i vall, några hektar som viltåker och ca.12 ha vårvete. Allt foder vi skördar (ensilage och torrhö) transporteras till Pargas. Vetet säljs direkt. Jag flyttade med mina kor till Pargas i februari 2008 och sedan dess har Dahlskog varit en växodlingsgård.

I Pargas har vi ca.55 ha åker och 180 ha skog. Förutom några hektar viltåker, har vi allt i vall. Orsaken till den stora vallarealen är den att vi i den här ändan av landet brukar lida av försommartorka. På detta sätt försöker vi säkerställa en tillräcklig mängd ensilage åt korna. Av våra åkrar i Pargas är 12 ha arrenderat. Då så gott som all växtodling vi sysslar med, är direkt anknuten till mjölkproduktionen är det väl på sin plats att jag i samma väva presenterar våra fyrbenta flickor och deras produktion.

I dagens läge har vi sammanlagt 129 djur, varav 7 st är tjurkalvar. Av de resterande 122 är 58 mjölkkor och 64 kalvar och kvigor. För tillfället har vi 48 kor som mjölkar, resten är i sin. Det enklaste sättes att berätta vad flickorna går för, är att lägga upp en mängd med siffror. För en som är insatt i ämnet är dessa siffror enkla att tyda ut, men för er andra är det bara att fråga! Det är enklare för mig att svara på en specifik fråga, i stället för att här i inlägget förklara lite ytligt om allt.
Dessa siffror kommer från det senaste hela kontrollåret, 2009. Medelavkastningen för hela besättningen var 9903 kg/ko, omräknat i EKM (energikorrigerad mjölk) 10153 kg. Om man jämför mellan de olika raserna vi har, så är ayrshire överlägset den bästa med en medelprod. på 10081 kg/ 10335 EKM-kg, de frisiska klarade 9019 kg/8843EKM-kg och de finska lantraserna 6696 kg/7485 EKM- kg. Hela landets medelproduktion var 8840 kg.
Då man jämför fett och protein halten, så är det de finska lantraserna som är bäst. De har en betydligt ”studigare” mjölk än de andra raserna, dvs. den innehåller mycket mera fett (grädde) och protein. Därför går det bra att laga t.ex. bondost av just deras mjölk.

Förutom produktionen, är också kalvningsmedeltalet en viktig mätare. Från denna siffra ser man, hur länge korna finns kvar i besättnigen. Vårt medeltal är 2,61 kalvningar/ ko, medan området (svenska Åboland) har ett medeltal på 2,23 kalvn./ko och hela landet 2,33. Här finns alltså att förbättra, både hos oss och på andra gårdar. Då jag snabbt räknade igenom har vi 1 ko som har kalvat 10 ggr, 1 som har kalvat 8 ggr, 1 som har kalvat 7 ggr, 4 som har 6 kalvningar och 3 med 5 kalvningar bakom sig. Förhoppningsvis kommer satsandet på aveln att synas i dessa siffror inom några år.

Det här i korthet om våra gårdar, finns det frågor är det bara att fråga! 🙂

Etiketter:

7 svar till “Dahlskog och Santalahti“

  1. Kalle skriver:

    Jag är rå-imponerad av att man kan ha uppemot 150 djur och ändå ha så bra kontakt med vart och ett av dom som Ni verkar ha!

  2. Professorn skriver:

    Jag är rå-imponerad av hektarmängden! 🙂

    Det finns hur många byar som helst där 10 – 20 bönder slåss om varje lilla 1-2 hektars åkerplätt då det inte finns nåt större till salu så det är ganska svårt att förstå hur någon kan ha 33ha och 55ha egen åker. 🙂

    Hur långt ifrån gården kan man köpa åkrar utan att lönsamheten försvinner, det är ju egentligen bara vägsträckan som försämrar lönsamheten?

    Det kanske skulle vara en bra ide att köpa upp så mycket åker som möjligt runt om i landet och sedan arrendera ut allt och på så vis leva på de 5 – 30 hektaren som finns runt ett vanligt torp?

  3. Thomas skriver:

    Hur många kalvningar brukar kuddorna orka med i de stora mjölkländerna (vilka är de, förresten?), undrar en som aldrig producerat mjölk

    Ett lågt kalvningsmedeltal måste ju vara oerhört dyrt, eftersom det kostar mycket att föda upp en ko, men också för att ett lågt kalvningsmedeltal oundvikligt måste leda till att antalet ungdjur och kvigor blir stort. De både äter och kräver utrymme, det skulle i mina ögon vara avsevärt vettigare om dessa resurser skulle satsas på ett djur som producerar mjölk (vilket man naturligtvis också strävar till)

  4. Mats skriver:

    Det där med kalvningsmedeltalet är en viktig sak, men i Finland beror de låga siffrorna delvis på statistik. Av hävd sparar finska gårdar ALLA kvigkalvar som föds till livdjur, vilket ju sänker medelåldern. När en kviga börjar närma sig kalvning säljer man en äldre, sämre ko till slakt för att få en båsplats ledig åt kvigan trots att kon kanske rent biologiskt hade kunnat mjölka nåt år till. I många andra länder plockar man redan i kalvkätten ut en del sämre kvigor som föds upp till slakt.

    Men det här är lätt att säga från sidan, när mjölkproducenten skall hålla varenda båsplats fylld känns det onekligen tryggt att spara varenda kvigkalv som kommer. 🙂

  5. Mats skriver:

    Intressant förresten att ni har bättre produktion på ayshire än på frisiska. Man brukar ju anse att friserna har högre mjölkmängd, men tydligen inte alltid.

  6. Sonja skriver:

    Kalle: Det är väl närmast en attitydsfråga. Min åsikt är den, att ska man ha djur, så ska de också skötas på det bästa möjliga sättet. Man kan inte se dem enbart som pengafabriker.

    Professorn: Inte äger vi hela den där arealen. Som sagt arrenderar jag nästan hälften av arealen i Kabböle och här i Pargas arrenderar vi 12 hektar av totalt 55. Utöver åkrarna har vi drygt 20 hektar betesmark (Antte får rätta till det där om jag har fel). Man behöver alltså inte vara så imponerad över våra hektarer. 😉 Det hur långt ifrån gården man kan köpa åkrar beror ju på om man köper enbart åkrar eller en hel gård med maskinpark o.dyl. Inte är det nu så hemskt stor idé att sitta flera timmar i traktorn på vägen för att komma fram till någon hektar med åker. Det finns dock ett antal bönder som har köpt en gård i t.ex. Estland och brukar den utöver sin hemgård. Men att köpa åkrar runtom i landet tror jag nog inte på. Åkerpriset har en tendens att vara så högt, i alla fall på vissa områden, att man inte får tillbaka betalt den summan med arrenden.

    Thomas: Inom EU är de stora länderna Tyskland, Frankrike, Storbritannien och kanske lite överraskande Polen. I världen är top 5 (år 2006) länderna USA, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland. Men vi finnar lär dricka mest mjölk/pers. 🙂 Kalvningsmedeltalet hittade jag tyvärr ingen information om, men i regel skulle jag väl våga påstå att det är kvantitet inte kvalitet som gäller i dessa länder. Så förmodligen ligger deras medeltal en god bit under vårt.
    Det är just som du säger otroligt olönsamt att ha ett lågt kalvningsmedeltal. Därför strävar man till att höja det hela tiden, för i år torde vi ligga på 2,8 kalvningar per ko.

    Ett av det största misstagen man kan göra är att man skickar bort en första kalvare p.g.a. låg produktion. Ren idioti enligt mig. Jag kan med gott samvete säga att vi inte har skickat ett enda djur bort enbart p.g.a. låg produktion. Fastän första kalvaren mjölkar lite sämre, så är det alltid lönsammare att ha en sådan än att föda upp en ny kviga. Man kan ju inte förvänta sig att en ko som kalvat 1 gång ska klara av att mjölka lika mycket som en som kalvat 4 gånger. Tyvärr tycks en del av oss tänka så.

    Som du sa, en ko som håller länge ger också mest mjölk. Som exempel kan jag nämna Luppa som kalvat 10 ggr. Hon har till dags dato mjölkat 135736 kg mjölk, högsta årsproduktionen är 14000 kg. Så visst lönar det sig alla gånger att satsa på hållbara djur och ha lite mera tålamod med kvigorna än vad man i dagens läge tycks ha.

  7. Sonja skriver:

    Mats: Det att våra frisare mjölkar sämre, beror nog till en del på att de är så få till antal. För tillfället har vi tre som mjölkar, så redan det att en har dåligt med mjölk drar ju ner på medeltalet. De är dessutom av mina kor och ärligt sagt så har man nog satsat mera och en längre tid på aveln här än vad vi gjorde hemma.
    Det som du skrev om att föda upp alla kvigor stämmer ju nog också. Men jag tror nog att man börjar komma ifrån det tankesättet. Visst håller vi också kvar s.g.s. alla kokalvar som föds, men säljer bort dem som är ”mindre” värda för oss senast då de är seminerade. En viss rotation måste man ju ha på djuren, så om man har på kommande en bra kviga så är det nog en ko med dålig kroppsbyggnad och dålig juverhälsa som får ge plats åt yngre.