Fastkilad fot

När jag kom ut i ladugården på lördag morgon låg Flora helt livlös i gödselgången. Vid första anblicken så hon nästan ut att vara död, men sen märkte jag att hon andades. Felet var att hon fastnat med foten i foderbordsgrinden. Egentligen skall det inte kunna hända, grinden börjar nästan 70 cm över golvytan. Antagligen har  hon hoppat upp på en annan ko (det är brunster på gång) och i samband med det kilat in foten mellan rören. När hon sedan trillat omkull på golvet hade hon inte en chans att få loss den. Förmodligen hade hon legat rätt länge på golvet, hon var helt slutkörd, smutsig och frusen.

Jag skruvade loss röret som höll fast henne (tack och lov att det inte var svetsat!) och fick loss foten men hon visade ändå inga som helst tecken på att vilja resa sig. Jag bredde lite halm på henne och tryckte också in en del under henne för att hålla värmen. Benet verkade inte vara brutet men hon var helt slut efter att försökt komma loss. Tyvärr låg hon på sida vilket inte är så vidare bra. När maten smälts i våmmen bildas stora mängder gas och det är viktigt att korna får rapa upp den, annars sväller våmmen upp som en ballong. Det här är farligt eftersom våmmen sitter strax bakom lungorna och när våmmen expanderar får kon svårare och svårare att andas.

Flora verkade andas helt bra än så länge, så jag lät henne ligga och vila ut så länge jag städade ur båsen och fixade en del annat i ladugården. När jag var klar med det schasade jag upp henne och hon kom på fötter mer eller mindre i rena förskräckelsen över att jag slutat pyssla om henne och tydligen blivit våldsam istället. Hon stödde utan problem på benet och verkade med tanke på den pärs hon gått igenom vara i gott skick, men ännu på lördag kväll var hon märkbart mer stillsam än normalt. Hursomhelst gick det bra med tanke på vad som kunde ha hänt, hon hade i värsta fall t.o.m. kunnat bryta benet.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats