19 september, 2010 av Mats

Fastkilad fot

När jag kom ut i ladugården på lördag morgon låg Flora helt livlös i gödselgången. Vid första anblicken så hon nästan ut att vara död, men sen märkte jag att hon andades. Felet var att hon fastnat med foten i foderbordsgrinden. Egentligen skall det inte kunna hända, grinden börjar nästan 70 cm över golvytan. Antagligen har  hon hoppat upp på en annan ko (det är brunster på gång) och i samband med det kilat in foten mellan rören. När hon sedan trillat omkull på golvet hade hon inte en chans att få loss den. Förmodligen hade hon legat rätt länge på golvet, hon var helt slutkörd, smutsig och frusen.

Jag skruvade loss röret som höll fast henne (tack och lov att det inte var svetsat!) och fick loss foten men hon visade ändå inga som helst tecken på att vilja resa sig. Jag bredde lite halm på henne och tryckte också in en del under henne för att hålla värmen. Benet verkade inte vara brutet men hon var helt slut efter att försökt komma loss. Tyvärr låg hon på sida vilket inte är så vidare bra. När maten smälts i våmmen bildas stora mängder gas och det är viktigt att korna får rapa upp den, annars sväller våmmen upp som en ballong. Det här är farligt eftersom våmmen sitter strax bakom lungorna och när våmmen expanderar får kon svårare och svårare att andas.

Flora verkade andas helt bra än så länge, så jag lät henne ligga och vila ut så länge jag städade ur båsen och fixade en del annat i ladugården. När jag var klar med det schasade jag upp henne och hon kom på fötter mer eller mindre i rena förskräckelsen över att jag slutat pyssla om henne och tydligen blivit våldsam istället. Hon stödde utan problem på benet och verkade med tanke på den pärs hon gått igenom vara i gott skick, men ännu på lördag kväll var hon märkbart mer stillsam än normalt. Hursomhelst gick det bra med tanke på vad som kunde ha hänt, hon hade i värsta fall t.o.m. kunnat bryta benet.

4 svar till “Fastkilad fot“

  1. Jenny skriver:

    Vilken tur att det klarade sig! Staki kossan..:)

  2. Mats skriver:

    Precis, det var bra att det inte gick värre. Jag kan också meddela att hon nu är helt och hållet sej själv igen, inga men vare sig i benen eller till humöret. 🙂

  3. UlrikaB skriver:

    Skönt ! såna här situationer var alltid min skräck…, dvs att jag skulle hitta djuren livlösa… men de är ibland sega rackare 🙂

  4. Mats skriver:

    Det är faktiskt märkligt hur många tankar som hinner gå genom huvudet. ”Trumsjuka? Ihjälstångad? Hur får jag ut henne? Vad hur snabbt kommer kadaverhämtningen?”. Först efter nån sekund kommer tanken ”Lever hon?”, som det ju hade varit mest logiskt att ta till att börja med… 🙂