21 oktober, 2010 av Mats

Amningsakuten

Den här veckan kryssar jag av de sista eftersläntrarna i årets kalvningslista. Cherry och Damona nedkom förra veckan, i går kalvade Randie och nu återstår endast Cheryl.

Cherrys ovilja gentemot sin kalv verkar ha gått ner så mycket den kommer att göra. Hon är fortfarande ingen idealmor och digivningen går inte friktionsfritt, men det fungerar åtminstone någorlunda. Jag släppte ut henne och Cinderella med de andra och följer med läget. Cinderella är som tur en rätt pigg och aktivt krabat så jag gissar att hon fixar det här, men man måste ändå följa med läget och rycka in om hon börjar se matt eller uttorkad ut.

Beträffande Randies tjurkalv är förhållandet det motsatta, mor sköter sig  men kalven gör det inte. Han stoppar in huvudet under juvret och väntar på att nån skall öppna kranen. Tydligen har ingen informerat honom om att man måste suga själv… Jag mjölkar av kon för hand och ger lite mjölk i flaska. Tids nog brukar nog suget infinna sig, men han måste ju få lite mat i sig tills dess också. Såna här problem förkroppsligar en del av utmaningen i att jobba med djur. Hade det varit en mänska hade jag kunnat förklara att ”du dör om du inte äter, träskalle”, men med ett djur går det inte.

Det kan vara att jag tänker alltför genuscentrerat, men jag inbillar mej faktiskt att kvigkalvarna är mer företagsamma och livskraftiga än tjurarna. Fast det kan också bara vara slumpen som gett det här mönstret.

För övrigt har jag fått avbytare ett par dagar, Kim dök upp lämpligt till övriga familjens höstlov. Kalvningarna innebär en del extra arbete som dessutom skall göras flera gånger under dagen och avbytaren av praktiska skäl inte kan vara på plats dygnet runt. Följaktligen kommer jag alltså ändå att ha en del jobb de här dagarna, men han befriar ju mej från de vanliga rutinarbetena och det är ju trevligt. På det sättet får jag ju mer tid att lägga på kalvarna och deras amningsproblem. 🙂

Men nån utökad familjetid skall det nog bli under höstlovet också. Har nån förslag på aktiviter?

4 svar till “Amningsakuten“

  1. Sonja skriver:

    En del kalvar har en så fix idé, att de slutar att äta då man tar bort dem från mamman. De suger nog bra från hennes spene, men när de får tuttflaskan eller -ämbaret framför sig är det stopp. Vi matar våra tre gånger om dagen, så en gång kan man lämna emellan om de inte vill dricka. Oftast dricker de ju nog följande gång. Men de mest tjurskalliga brukar vi ”letkutta”. Jag vet inte vad den korrekta svenska termen är, men man sätter mjölken i en behållare och sticker ner en slang i halsen på dem så att mjölken rinner rakt ner. Det kan låta lite otäckt, men det är nog ett effektivt, bra och säkert sätt.

  2. Mats skriver:

    ”Sondmatning” tror jag det heter. Och som du säger,det låter huijsgt men rätt utfört är det inte farligt alls.

    I det här fallet tror jag inte det behövs, han klarar sig med tuttflaskan. Ett litet delproblem är att han är rätt svag och har ”dålig gnista”. Jag har aldrig sett en så ”lealös” kalv, ibland tror man att han helt saknar skelett…. 🙂

  3. Sonja skriver:

    Ai lealös, i östnyland talar man om ”limalöuser”. 🙂 Man får nog agera som en akrobat med sådana, då man tillika som man försöker, på ett eller annat sätt, få mat i dem dessutom försöker hålla dem upprätta.

  4. Mats skriver:

    Lealöst är nog ett lånord från Sverig, jag kommer inte på rak arm på vad jag skulle kalla det på dialekt.

    Första dagen orkade han inte upp så jag ställde honom på benen och när jag släppte taget ”rann” han ner i en hög på golvet med benen åt alla håll och huvudet snett under sig. På riktigt såg det ut som om han inte haft några skelettben alls. Men han blir spänstigare för varje dag, nu kommer han upp och diar helt själv så det skall nog bli bra.