2 november, 2010 av Nisse

De gamla kalluftstorkarna

De äldre minns kalluftstorkarna från 60-talet då man skyfflade säd för brinnkära livet – och möglet för säden  torkade inte ordentligt. Och ändå byggde jag en splitter ny byggnad för en kalluftstork. Det är det enklaste och billigaste sättet att torka säden. Vad var fel på de gamla torkarna ?

Riktigt gamla kalluftstorken (1960)

På bilden syns den riktigt gamla kalluftstorken som nu sjunger på sista versen som flistork. Den togs ur bruk som sädtork 1975 då jag byggde ny tork på ladugårdsvinden. Den här torken är byggd så som kalluftstorkarna byggdes på 60-talet.

Som vanligt på den tiden så byggdes torken i en gammal byggnad – i det här fallet på bodvinden. Man ställde sex tums bräder på kant under hålplåten och luften kom från en fläkt i ytterväggen som blåste luften genom en huvudkanal genom kanalerna mellan bräderna. Vi hade en Pehrssons transportfläkt som blåste upp säden från en kippgrop av cement nedanför. Det var högteknologi på den tiden – vanligen hade man en gammal elevator eller skruv som förde upp säden. Torken tömdes genom att man skyfflade ned säden genom luckor i golvet. Ifall man hade torken på andra våningen alltså. Annars fick man skyffla säden i en skruv som förde den upp i en vagn.

Inget under att folk började köpa varmluftstorkar ! Speciellt som brännoljan då kostade 10 penni litern … Det blev emellertid dyrt i längden då oljepriset sköt i höjden.

Felet var att de gamla kalluftstorkarna var felkonstruerade. Det största felet var att luftkanalerna (mellan bräderna) var alldeles för små. Man undrade varför säden möglade först närmast huvudkanalen men det är helt enligt fysikens lagar. Där luftens hastighet ökar MINSKAR trycket. Och hastigheten var störst närmast huvudkanalen. All luft skulle genom den lilla kanalen där medan mängden minskade allt mer ju längre bort från huvudkanalen man kom. Och den mängd luft som går genom säden är direkt beroende av trycket. Så lösningen för min första tork var att höja upp plåten. I ladugårdsvindens tork från 1975 är luftkanalen över en meter hög vid huvudkanalen.

Tömningen med skyfflandet var ett elände men det löste sej med den nya ”golvsveperplåten” där det inte fanns runda hål utan plåten stansades som ”ögonlock” så att luften blåste i en riktning åt sidan. Det fungerade normalt vid torkning men vid tömning blåste luften säden mot uttaget på sidan av låren. Om man hade ordentligt tryck alltså.

Det tredje felet var alldeles för små fläktar. I den gamla torken ovan finns bara en 80 cm fläkt med en 5,5 kW motor vilket är OK för flis men man måste ha mycket tunna lager tungt och vått vete. Dimensioneringen var enligt svenska normer där de tröskar med dubbelt lägre fukthalt än här och har bättre väder vid torkningen. Vi måste fördubbla luftmängden eller halvera höjden på sädlagret. Och alla vet att då regnet hotar så tröskar man in kvickt fastän sädlagret blir dubbelt för högt.

I den nyare torken har jag tre 100 cm fläktar med 11 kW motorer i samma huvudkanal. Då vågade ingen bygga med flera fläktar i samma huvudkanal men det var bara att sätta en lucka av hårdkartong innanför fläktarna. Då man startade dem så blåste de helt enkelt upp luckan. Och fläktarna skall placeras inomhus – inte i ytterväggen nedanför takdroppet ! Hur många fick inte rusa hem så fort benen bar från åkern då det började regna – och fläkten drog in massor med vatten i huvudkanalen …

Transportsystemet var huvudsakligen skruvar i de gamla torkarna och de är tunga att hantera och krångliga att använda. Jag köpte fläktar och rör som Pehrsson i Lindkoski tillverkade – han var en föregångsman – och senare Kongskilde. Det danska systemet var dyrt men bra och fungerar perfekt ännu efter 35 år. Med luft och snabbkopplingsrör är det lätt att flytta säden vart som helst runt hörn och upp i silos.

Så det är inget fel på kalluftstorkning i princip bara man konstruerar torken riktigt. Det var otroligt billigt då jag dessutom råkade få solvärme från plåttaket (det var inte planerat utan bara god tur). Då elpriset var lägre så torkade jag säden för en penni per kilo (salupriset var då 240 penni).

I den nya torken finns en förbättring jämfört med 1975: Man kan backa in lasset och kippa direkt på plåten. Eftersom jag har 96 luckor så öppnar jag bara luckorna precis under sädhopen och kan börja blåsa direkt. Man kan tömma torken med frontlastaren men vanligen suger jag bort säden med den stora 22 kW sugtryckfläkten från Kongskilde och kör upp den i lastningssilorna. Inte mycket skyfflande mera …

Och så är det högt i tak i den nya torken. I den allra äldsta kalluftstorken fanns det bara 50 cm rum att krypa utanpå säden och man slog hela tiden huvudet i takstolarna eller pärtspikarna. Det fanns inte hålplåtar då ens utan den hade hålskivor av hårdkartong som ju inte höll för skyfflandet.

4 svar till “De gamla kalluftstorkarna“

  1. EB skriver:

    Tackar för intressant inlägg!

  2. E. den Okunnige skriver:

    ”Riktigt gammal” kallar du torken från 1960-talet – och sedd i ljuset av modern torkteknik ser den kanske riktigt gammal ut. Men sätter man tidsskalan efter hur länge mänskilgheten odlat spannmål är ju 1960-talet ganska nyligen. Det gör mig nyfiiken: hur torkade man säd för riktigt, _riktigt_ länge sedan (typ medeltiden) ?

  3. Nisse skriver:

    I rian !

    Det var den tidens ”varmluftstork” och den var i bruk ännu på 1920-talet. Det var i princip en bastu som man eldade upp och torkade (vanligen råg) med halm och allt i kärvar. Sedan slog man av den och en del korn rann ned. Resten lades på golvet i logen och man trampade på den och körde släde över den och slog den med slagan så att resten av kornen föll ut. Sedan ”kastade” man säden med stora skovlar upp i luften i ett lämpligt vinddrag så att agnarna flög bort. Långt senare kom ”kasmaskiner” med en stor fläkt som man vevade.

    Den moderna tekniken kom med tröskmaskinen kring sekelskiftet 1900 då man matade kärvarna direkt i maskinen och man fick ut ren säd i en säck. Min morfar körde med tröskmaskin och ångmaskin runt träsket i Strömfors och tröskade åt folk. Senare fick man råd att köpa egen tröskmaskin som placerades stationärt i tröskhuset..

    Vi har ännu rian kvar (men ugnen är riven).

  4. Mats skriver:

    I nån mån torkade man åtminstone i våra trakter mindre mängder spannmål helt enkelt med lufttorkning. Man bredde ut spannmålen på ett golv och vände den med spade ett par gånger i veckan till att börja med och med tiden allt mer sällan. Men det var undantagsförvarande, ritorkning var absolut det som gällde i huvudsak.