När nån bäddar får man ligga

När man jobbar med djur kan man inte alltid räkna med att saker går som man tänkt sig. Ett exempel på det är min kalvgömma. Den har kalvarna faktiskt flyttat på.

Ladugården består i huvudsak av två delar, liggavdelningen där korna bor och foderbordet där käket serveras. Korna skall hållas borta från foderbordet, dels för att inte förorena fodret och dels för att inte kunna rymma vidare ut på gårdsplanen. Så länge jag hade mjölkkor ordnade jag det med en sk. nackbom mellan foderbord och liggavdelning. Nackbommen är ett ganska enkelt och öppet “staket” och fungerar bra för vuxna djur.

För småkalvar fungerar hindret däremot inte alls, det läckte som en svensk SÄPO-utredning och jag hade kalvar på foderbordet för jämnan. Den sektion av foderbordet som har låsgrindar är för svårforcerad för dem, men nackbommen kryper de under utan några som helst problem.

Jag övervägde att montera låsgrindar eller liknade längs hela foderbordet men ändrade mej efter viss eftertanke. Faktum är att kalvarna borde ha en kalvgömma där de kan dra sig undan de vuxna djuren och onekligen fungerade ju foderbordet rätt bra som en dylik. Så istället för att bekämpa kalvarnas rymningar valde jag att stänga av en del av foderbordet där de får hållas och ströa den med halm så de får en bra liggplats. Sektionen med låsgrindar är avstängd för kalvarna och där sköter jag utfodringen av de vuxna korna. Med facit i hand kan jag konstatera att foderbordet blev mycket bättre som kalvgömma än den ursprungliga. Foderbordet är större, ljusare och ligger dessutom helt inom synhåll från övervakningskameran vilket gör det lättare att följa med kalvarnas förehavanden.

Igår eftermiddag  fyllde jag på halmen i bädden och det är alltid uppskattat. Först härjar småkalvarna runt i halmen, bölar och hoppar medan de sparkar och stångar sönder balen och sen lägger sig alla ner mangrannt. Det är tydligen extra skönt att lägga sig på ny halm. Senare på kvällen när jag gick kvällsrond fick jag kryssa mellan och kliva över de liggande kalvarna, inte en enda gjorde nån ansats att resa sig. Har man fått en mjuk och varm liggplats ger man inte upp den sådär alldeles enkelt.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.