Snöröjning

Till vintern hör ofelbart snöröjning, åtminstone på våra breddgrader. Vägen in till gården skall hållas öppen och även en del av gårdsplanen och körvägar runt byggnader behöver hållas fria. Är man riktigt nitisk kan man också hålla öppet längs de stråk man kör foder och virke, men det börjar nästan bli lite överkurs.

Redskapen för snöröjningen är mångahanda, hos oss kör vi med en gammal snöslunga. “Gammal” är sagt i ordets riktiga bemärkelse, det handlar nämligen om en prototyp från Wärtsiläs maskinfabrik som i tiderna fanns i Jakobstad. Slungan är tillverkad nån gång i slutet av 70-talet och kom aldrig i produktion, åtminstone inte då. Som jordbrukare klarar man sig egentligen bra med ett schaktblad eller snöskopa i frontlastaren, men slunga har också sina fördelar. Är det en riktigt snörik vinter har den en stor fördel i att den kastar snön långt från vägen och hindrar på så sätt vallarna vid vägkanten att bli alltför stora och hårt packade.

Slungandet hör till min pappas favoritsysselsättningar vintertid, så “slungtraktorn” har stationerats hos honom för att vara nära till hands för snabba utryckningar. Själva slungandet är, åtminstone med den nyckfulla dam vi använder, något av en konstform. Körhastighet och rotationshastighet på slungan skall anpassas enligt snömängd, snökonsistens, underlag, månens faser, allmänna konjunkturläget och jag vet inte vad.  Kanske det var därför den inte kom i produktion… Men när man hittat rätt läge är det riktigt trevligt att röja snö, man ser ju tydligt vad man får uträttat och det är alltid kul.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.

4 reaktioner till “Snöröjning”

  1. Det är fult att tala illa om de döda, men frågan är ifall inte mycket av det som tillverkades på tunnplåtsverkstaden i Permo precis som din snöslunga borde ha lämnat på prototypstadiet.

  2. 😀 Trots att jag brukar stoltsera med att vara lokalpatriot är jag benägen att hålla med dej, Ola. Wärtsiläs sortiment av lantbruksmaskiner var till vissa delar inte direkt nån höjdpunkt i den finska industrins utveckling.

    Vågar jag gissa att din svala hållning till Jakobstads Mekaniska grundar sig på att ni äger/ägt en Wärtsilä universalvagn? Min erfarenhet är att många är skeptiska till Wärtiläs maskiner, men de som haft en gödselspridare är direkt hätska. 😉

  3. Problemet för oss är att vi har en massa hus så en slunga är ganska oanvändbar. Först måste snön dras bort så den inte slungas direkt mot husväggarna.

    Men i år har schaktbladet inte varit bra då snön inte packas under hjulen så man gräver lätt ned traktorn då man skall backa. Och att svänga schaktbladet och backa tar en väldig massa tid. Plus att det är svårt att hålla schaktbladet på rätt höjd då marken inte alls är frusen.

  4. Stödhjul till schaktbladet och snöskopa i frontlastaren. Oslagbart om man inte har långa vägar. Då behövs en snöslunga (antar jag)

Kommentarer är stängda.