Irandots ankomst

Igen en tjurkalv. Rädisa kalvade för sjunde gången och fick en riktigt fin kalv som tyvärr var “fel sort”. Från en sådan hållbar ko skulle vi gärna ha tagit en kokalv, men då det nu som bekant inte alltid går som man vill.

Hon kalvade riktigt enligt tidtabellen, alltså på den beräknade kalvningsdagen. Hon såg lite rastlös ut redan på dagen, så Antte gav en dos kalsium åt henne, för att förhindra en ev. kalvningsförlamning. Då kalvningen närmade sig på kvällen blev hon bara aktivare och piggare. Vanligtvis brukar de bli lite rastlösa och irriterade då det börjar vara dags. Men inte Rädisa, hon gick omkring i kalvningsboxen och höll koll på allt och alla. Men sedan så fort vi fick alla kvällsysslor undan så att det blev lugnt i ladugården lade också hon ner sig.

Antte blev i ladugården för att hålla ett öga på henne. Tur var det, för när han gick för att kolla läget syntes klövarna. I och för sig riktigt bra, men det var frågan om bakklövarna. I en normal kalvning kommer framklövarna först, man kan säga att kalven “dyker” ut. I en kalvning där bakbenen kommer först finns det risk för att kalven drar i sig vätska och kvävs. Men då nu Antte var i närheten gick allt bra. Han lade fast kättingar(speciellt tillverkade kalvningsredskap) i kalvens ben och drog ut den. Den satte inte direkt hårt fast, så förmodligen skulle Rädisa ha klarat av kalvningen riktigt bra på egen hand, men det är bättre att ta det säkra före det osäkra i sådana här fall.

Kalvningen är alltid väldigt påfrestande för kon, så efter att Irandot hade kommit till världen gav Antte lite energidryck åt Rädisa. Drycken hjälper henne att komma igång efter ansträngningen och bra har hon gjort det också. Både mor och son är väldigt pigga och krya 🙂

Profilbild

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb!

4 reaktioner till “Irandots ankomst”

  1. En tid var energidrycken ljummet vatten, brännvin och kaffe. Vad består dagens dryck av? Något som “ger vingar” kanske? 🙂

  2. Energidrycken heter “helunan herätys” och innehåller bla glukos, salt, vitaminer samt jäst för att hjälpa våmmen. Drycken kommer i pulverform och blandas i jummet vatten.

  3. “Helunan herätys” måste vara en av de bästa benämningar som nånsin kläckts för en uppiggande dryck för kor. 🙂

Kommentarer är stängda.