7 februari, 2011 av Mats

Viljornas kamp

Ibland är det intressant att ”läsa” djurens beteende, vilket jag fick en påminnelse om i lördags.

Jag hade skrapat ut gödsel ur ligghallen med traktorn och lyft in en halmbal i övre hörnet där halmbädden finns. Trisse gick lös på den redan när jag ännu höll den i frontlastargrepen och hela traktorn gungade när han förlustade sig på balen. Jag släppte ner den på golvet, Trisse fortsatte råbråka den och jag backade ut traktorn. När jag sedan återvände till ligghallen mötte jag balen halvvägs på väg mot dörren. Trisse och flickorna hade i sin uppspelthet inte nöjt sig med att stånga sönder den utan även rullat iväg med balen 15-20 meter från halmbädden och brett ut ett tunt lager halm längs hela rutten. Inte hela världen, men jag vill helst ha halmen i hörnet där den är tänkt att vara.

Med lite handklappningar och några ”Hååiijaaa”-rop schasade jag iväg korna och började rulla tillbaka rundbalen mot halmbädden. Plötsligt kommer Trisse emot från andra hållet och ställer sig mitt framför balen. Ögonen stirrade stint på mej och blicken formligen dröp av adrenalin. ”Det här är min rundbal och jag ger den inte i från mej utan diskussion.” Normalt umgås Trisse och jag ganska förtroligt men nu var läget ett annat eftersom lekandet och stångandet trissat upp honom. Han hötte med hornstumparna och skrapade hotfullt med foten i marken för att markera att han var redo för en fight om det fodrades.

Normalt skulle jag utan vidare backa i såna där lägen, en ilsken tjur är inte att leka med. Den här gången hade vi dock balen mellan oss och Trisse måste runt den för att anfalla mej. Det skulle ge mej ett par sekunder att smita undan på om det hettade till och reträttvägen var klar bakom mej. Därför kunde jag unna mej att se vart det skulle bära. Jag spände blicken lika hårt i honom, tillrättavisade honom med sträng röst och vek inte undan.

En stund stirrade vi varandra rakt i ögonen innan hans blick plötsligt mjuknade, de spända musklerna slappnade av och hållningen blev lugnare. Det gick nästan att säga på sekunden när adrenalinet sjönk undan och förnuftet igen tog överhanden. Det var precis som om han kommit till sans och påmints om att det ju trots allt är jag som är boss. Han svängde på klacken och gick bort till korna och jag kunde fritt rulla tillbaka balen dit jag ville ha den. Trisse verkade nästan generad över att ha tappat humöret och vi klappade och kliade lite extra när jag var klar med flytten.

Samspelet med djuren är definitivt en av orsakerna till att jag vill hålla på med det här jobbet.

2 svar till “Viljornas kamp“

  1. Per-Erik skriver:

    Sådana gånger är det säkert mycket bra att visa vem som bestämmer, kan tänka mig att Trisse har respekt för dig när du inte gav ifrån dig balen åt honom. Nog måste djuren veta vem som bestämmer!

  2. Mats skriver:

    Det är väl lite tveeggat. Generellt tror jag mer på att djuren skall ha förtroende för skötaren, men visst kan det i vissa lägen vara bra att ha rangordningen klar. Risken finns dock att om man alltför starkt kör på att sätta respekt i dem slår det så småningom bakut därför att de börjar betrakta skötaren som ett hot.Lite som med hundar; visst är det viktigt att de vet att husse/matte bestämmer, men driver man dem för långt kan det vara att de biter just därför.

    I de lägen där det uppstått en kraftmätning (som med Trisse i det här fallet) brukar jag försöka lappa på med lite kliande och skrapande efteråt så att de fortfarande minns att vi nog är vänner. 🙂