12 februari, 2011 av Mats

När de små blir stora

Det är tungt när barnen växer upp och börjar klara sig själva, oavsett om man är en ko eller en mänska.

Mina dikor sköter sina kalvar upp till ungefär 6 månaders ålder då kalvarna avskiljs från korna och får flytta in i en annan avdelning. Det är en uppslitande men nödvändig fas. Dels behöver korna samla krafter och lägga på hullet för nästa kalvning, dels behöver kalvarna komma bort från tjuren för att undvika inavel och alltför tidiga betäckningar.

Kalven Linda har faktiskt redan börjat på med avvänjningen alldeles på egen hand. Hon har tydligen bestämt sig för att hon egentligen är för stor för mjölk och börjat minska konsumtionen. Hon klarar sig tydligen helt bra på ensilage, till mor Ussas stora sorg. Ussa står allt som oftast vid kalvfållan och lockar, men Linda ligger för det mesta lugnt kvar på sin plats i halmbädden och är absolut inte intresserad av nån digivning. Ibland ger hon efter och diar lite, men betydligt färre gånger per dag än tidigare. Ussa tycker det här är jobbigt eftersom  hon dels har rätt stark modersinstinkt som nu inte får utlopp på samma sätt som förr, dels spänner säkert mjölken i juvret en del. Det senare problemet minskar automatiskt med tiden, när mjölken inte går åt avtar produktionen helt naturligt. Dessutom finns ett antal ivriga små mjölktjuvar som gärna norpar åt sig några extra litrar om det erbjuds och Ussa är en snäll ko som utan problem låter också andra kors kalvar dia.

Ur min synvinkel är det här egentligen bara positivt. Att avvänja kalvarna från korna är jobbigt för djuren eftersom diandet upphör och mor och kalv samtidigt förlorar kontakten med varandra. Att de på det här sättet först minskar digivningen och i ett senare skede skiljs åt är egentligen mentalt mycket bättre för dem. Trots det kan jag inte annat än tycka lite synd om Ussa, det är en jobbig vecka för henne.

Kommentarer inaktiverade.