Jag har skaffat mig en ny erfarenhet. Jag har ingen i-phone eller i-pad men i går kväll satt jag fast i-driva. På sätt och vis är det väl bara att skylla sig själv för det var nog delvis självförvållat. Över Yttermarkslätten går vägarna -förstås- i två riktiningar, norr-söder och öster-väster. Det förstnämnda brukar sällan driva fast vintertid, men öster-västervägarna är ett elände. Lite yrsnö och det bildas drivor där. I går kväll var det inte “lite” yrsnö utan det var på gränsen till världens undergång på slätten. 19 sekundmeter och snöfall korkar fast vilken väg som helst.
Nåja, detta faktum har jag ju levt med i 40 år så det är rätt bekant. Ett tränat öga ser nog var det går att köra och inte så jag har faktiskt aldrig suttit fast i någonsnödriva förr. Peppar peppar skall man säga då, och den pepparn spilldes ut i går kväll. Eftersom jag var ute i ett tjänsteärende hade jag en fyrhjulsdriven leksaksterrängbil under svansen och trodde väl i min saliga dumhet att den skulle forcera drivorna som en snöplog.
Det gjorde den inte – överhuvudtaget inte alls! 20 meter framåt, fem meter bakåt och efter det satt den fast som en champagnekork. Efter en förlorad stid med snöskoveln och med tillkallad hjälp satt den fortfarande fast. Fas två blev att tillkalla kollega med vinsch och visst, då vann tekniken över vädret och jag kunde ta mig hemåt. Något snopen både över egen dumhet och terrängleksaksbilens mindervärde.
Något senare på kvällen kunde jag notera att ont blivit värre och natten tillbringade vi förmodligen insnöade. Strömmen hålls dock på plats och på morgonen var vägarna plogade. Tack för det Ahlmark!
