Klövverkning – igen

Häromdagen var det igen dags för klövverkning. Kvigan Elvira hade börjat halta betänkligt på en bakklöv, så illa att hon hade svårt att resa sig upp.

Bra klövar är livsviktiga för korna, de lägger sin stora vikt på fyra förhållandevis små fötter och därför är det väldigt smärtsamt om de inte är i skick. Klöven består av två halvor och i en perfekt värld skulle de växa i takt med varandra, men ofta växer någondera halvan lite snabbare vilket gör att klöven blir sned. Hur klövarna utvecklas och hur ofta de behöver verkas varierar från djur till djur, vissa kräver regelbunden omvårdnad medan andra klarar sig flera år utan verkning.

I Elviras fall hade dels ena bakklöven växt snett, andra hade en inflammation vid klövroten. Bägge gick att fixa, men Elvira klättrade ändå till pole position på utgallringslistan. Hon är född i augusti 2009, verkades första gången Valborgsmässoafton 2010 och nu igen mars 2011. Hon är ännu inte två år och har redan åtgärdats två gånger, vilket inte alls bådar gott. Hon är definitivt inte ett djur jag vill använda för avel. För hennes egen del är det inte heller nån njutning att allt som oftast ha ont i klövarna.

Själva verkningen görs med en vinkelslip och går helt enkelt ut på att man slipar bort överflödigt material för att jämna upp klöven. Bilderna nedan visar Elviras klöv före, under och efter verkning. Bilden tagen före verkningen är inte så värst bra. Nervositeten gjorde att ringmuskeln inte riktigt höll tätt på Elvira och all gödsel hamnade på klöven. Trots det ser man att ena klövhalvan är markant längre och tjockare än den andra.

Att korna “gör på sig” när de sätts i verkstolen är ingen ovanlighet, de har ju ingen aning om vad som händer. Det enda de uppfattar är att man låser fast dem, binder upp ena bakfoten och startar vinkelslipen. Inte undra på om de blir lite nervösa.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.