Växande marknad

Vissa mänskor är väldigt duktiga att se runt hörnet och ana sig till kommande utvecklig och trender, men jag hör inte till dem. Ett av de få undantagen där jag träffat rätt är ekoodlingen, den har nämligen milt sagt vind i seglen för närvarande. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt min pappa som gjorde det valet, visserligen påhejad av mej men det var ändå hans beslut.

Husorganet Landsbygdens Folk rapporterar på fredagen från ett ekoseminarium i H:fors. Handeln ropar efter mer ekoprodukter, framförallt ekokött och ekobröd, och frågar sig varför producenterna inte tar fram varor eftersom det finns ett sånt sug från marknaden. Yle berättade tidigare i veckan att efterfrågan på eko ökat markant i butikerna under det senaste året. Konsumenterna vill ha ekologiska produkter, handeln börjar vissa större intresse och likaså den förädlande industrin (åtminstone delvis). Det är inte lätt att hålla pessimismen vid liv i såna lägen ….

Enda orosmolnet som kan siktas är risken att ökningen av efterfrågan i värsta fall kan bli så snabb att produktionen inte hänger med. Om en odlare bestämmer sig för att lägga om sin produktion till eko i år tar det två år innan hans produkter får säljas som ekologiska, eftersom man har en viss omläggningstid när man byter produktionsform.  Finsk ekoproduktion har en enorm marknad, både inom landet och på exportmarknaden, men om vi inte hinner ta vår del av kakan finns det andra som gör det. Österrike, Polen och Danmark kommer på bred front och handeln antyder redan att man måste ta ekolivsmedel från Sverige eftersom de inhemska inte räcker till för att mätta efterfrågan.

Ekologisk produktion är inte vägen till frälsning, den kommer inte ensam att rädda Östersjön och lär inte heller utrota varken cancer eller liktår, men den är en rasande intressant verksamhet om man har de rätta förutsättningarna. Alla gårdar kan inte (och kommer aldrig) att bli ekologiska, men det kunde troligen vara en lönsam nisch för många fler än det är idag. Så bästa kollegor, släng ett öga på om ekoproduktion kanske kunde vara ett alternativ i alla fall. Nu på sextonde året kan jag åtminstone för egen del säga att jag inte ångrat mej, jorden ger fortfarande skörd och ogräset har inte tagit överhanden.

Om inte annat så är det kul att för en gångs skull jobba i medvind. 🙂

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt. Visa alla inlägg av Mats