12 december, 2011 av Nisse

Varm vinter

Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av)  flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och ”vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger ”bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid ”stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som ”tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på  omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga  så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens ”tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är ”skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal ”heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …

 

Etiketter:

4 svar till “Varm vinter“

  1. Micke skriver:

    Hei Nisse!

    Du har några viktiga frågeställningar i ditt inlägg. Står själv inför en mera
    omfattande garagestädning och definitionen ”skräp” kan ha många ansikten. T.ex gamla järnstumpar, rördelar (även krokiga såna) plåtbitar
    mm. kan ju ngn gång komma till användning, fast egentligen är det ju
    en 10-års mellanlagring innan soptippen men man vill ju int egentligen
    ”täckas” släng.

    På tal om hetikkor, så finns det väl knappast någon uppfinning som betytt så mycket för nativiteten i Finland. Allt vad du lägger i en
    hetikka söker sig nämligen till mitten!

    H. Micke

  2. Nisse skriver:

    Och så har vi ju Slänga-Skräp-syndromet. Skrot som legat orört i 50 år behövs absolut dagen efter att man slängt bort det …

    Jag har faktiskt sovit i en heteka som liten men då hade farsan satt en skiva utanpå för fjädringen började komma ned till golvet. Problemet var bara det att jag sov ganska oroligt och vaknade sedan av att skiva, madrass och allting fallit ur sängen på golvet … Till slut så bar vi in tillbaka de gamla utdragssängarna av trä som redan varit pensionerade en tid. Och de är ännu i bruk …

  3. Leif skriver:

    Hejsan,

    På tal om att städa och brädstumpar.
    Var någonstans ligger brytpunkten på en bräda eller planka där man sparar den till något framtida behov eller att man kapar upp den och bränner den i pannan på en gång?

    Finns det några studier publicerade i ämnet?

    Personligen märker jag att en hyvlad fin planka kompenserar en kortare längd, medan en bräda med valkant på genast måste var lite längre, friskare och bredare för att komma i spara-till-senare-högen.

    Sedan vid andra genomgången (en eller två tidsrymder senare) så har kraven automatiskt skärpts.

    Vänligen,
    Leif

  4. Nisse skriver:

    Intressant filosofi. I princip har du nog rätt men jag har ibland behov av valkant – alltså det BÖR vara valkant. Till exempel ett bräde utomhus som placeras liggande bör ha valkant uppåt för att inte samla skräp, vatten och snö för att inte ruttna så fort.

    Annars också har jag alltmer börjat uppskatta de gamla mästarnas byggstil där inte varenda träbit måste vara fyrkantig. Alltså man bör inte såga av fibrerna i onödan för då släpper träet in vatten lättare och ruttnat fortare. Numera har jag eget sågverk (Logosol lättviktssåg) så jag kan tillverka stockar och bräder helt enligt behov och kilsågning (att såga i fiberns riktning) är enkel med den.

    Och bräderna sorterar jag i kantade, valkantade, halvruttna (för underlag) och nästan helruttna (som jag sågar till ved). Mycket värdefull är samlingen korta stumpar. Det behövs otroligt mycket stumpar (”pulickar”) till allt möjligt så jag bränner inte upp dem. Speciellt att använda som underlag för maskiner och stopp emot hjulen, palla upp allt möjligt så det inte har kontakt med underlaget (och alltså ruttnar eller rostar). Och så går det åt mycket till mellanlägg då man dänger med slägga på järndelar. Slår man direkt på järnet så förstör man det. Trä dämpar utmärkt.

    Gissa om jag behöver hela uthuset som lager för allt detta värdefulla material :-).