Strålning.

Läser i Landsbygdens Folk om Rysslands planer att åter odla upp Tjernobylåkrarna som nu legat för fäfot sen katastrofen för 25 år sen. Undrar hur pass riskfritt det kan anses vara? Minns att man rekommenderade jordbrukarna här i Finland att rengöra och byta hyttventilationens filter för att minska riskerna då vi brukade jorden under Tjernobylvåren. Det befarades att radioaktivt nedfall som låg på markytan skulle röras upp vid jordbearbetningen ansamlas i ventilationsfiltrena och där koncentreras till farliga nivåer. Undrar hur många som sist och slutligen åtföljde rekommendationerna?

Nedfallet i Finland var ju litet jämfört med områdena närmare kraftverket. Men man har ibland undrat över varför många skötsamma jordbrukare mött döden på grund av cancer i en alltför tidig ålder. Kan Tjernobyldammet ha varit orsaken? Har naturligtvis inga statistiska belägg för att cancern skulle vara allmännare bland bönder men allt statistikförs ju numera så kanske dylika uppgifter också finns. Hade i alla fall en känsla, då på 90-talet, att cancern var vanligare bland bönder. Men det kan kanske förklaras med att också min far mötte cancerdöden 1996 och att det medförde ett fokus på saken.

Hur som helst så förfasas jag över att “Tjernobylåkrarna” åter tas i bruk. Hur pass riskfri kan mat- och foderproduktion anses vara på dylika åkrar? Kan tänka mig att produkterna inte blir lättsålda men då jag i samma tidning läser om hur det i Italien fuskats med Eko certifieringen så kan väl ursprunget också i detta fall manipuleras. Nej, tacka vet jag inhemskt och närproducerat.

Samtidigt så ifrågasätter jag kärnkraftsindustrins vara eller inte vara. Joo, visst vill jag ha billig el men inte på bekostnad av hälsan och förutsättningarna att bruka jorden nu och för kommande generationer. Då föredrar jag nog bioenergi och vindkraft om än till ett högre pris. Dessa kan också produceras nära till gagn för den lokala ekonomin.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också kummin och spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som på heltid sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern (nu just moderskapsledig) samt mellandottern på deltid. Vår son som lämnade oss för 11 somrar sen jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss för 10 somrar sen då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.