Månad: december 2011

Strålning.

Läser i Landsbygdens Folk om Rysslands planer att åter odla upp Tjernobylåkrarna som nu legat för fäfot sen katastrofen för 25 år sen. Undrar hur pass riskfritt det kan anses vara? Minns att man rekommenderade jordbrukarna här i Finland att rengöra och byta hyttventilationens filter för att minska riskerna då vi brukade jorden under Tjernobylvåren. Det befarades att radioaktivt nedfall som låg på markytan skulle röras upp vid jordbearbetningen ansamlas i ventilationsfiltrena och där koncentreras till farliga nivåer. Undrar hur många som sist och slutligen åtföljde rekommendationerna?

Nedfallet i Finland var ju litet jämfört med områdena närmare kraftverket. Men man har ibland undrat över varför många skötsamma jordbrukare mött döden på grund av cancer i en alltför tidig ålder. Kan Tjernobyldammet ha varit orsaken? Har naturligtvis inga statistiska belägg för att cancern skulle vara allmännare bland bönder men allt statistikförs ju numera så kanske dylika uppgifter också finns. Hade i alla fall en känsla, då på 90-talet, att cancern var vanligare bland bönder. Men det kan kanske förklaras med att också min far mötte cancerdöden 1996 och att det medförde ett fokus på saken.

Hur som helst så förfasas jag över att ”Tjernobylåkrarna” åter tas i bruk. Hur pass riskfri kan mat- och foderproduktion anses vara på dylika åkrar? Kan tänka mig att produkterna inte blir lättsålda men då jag i samma tidning läser om hur det i Italien fuskats med Eko certifieringen så kan väl ursprunget också i detta fall manipuleras. Nej, tacka vet jag inhemskt och närproducerat.

Samtidigt så ifrågasätter jag kärnkraftsindustrins vara eller inte vara. Joo, visst vill jag ha billig el men inte på bekostnad av hälsan och förutsättningarna att bruka jorden nu och för kommande generationer. Då föredrar jag nog bioenergi och vindkraft om än till ett högre pris. Dessa kan också produceras nära till gagn för den lokala ekonomin.

Den vita paketbilen

Ni som läst ”Damernas detektivbyrå” vet att mma Ramotswe älskade sin lilla vita skåpbil. Och de som inte läst böckerna – gör det ! I senaste boken pensionerades den lilla vita skåpbilen och hon var sorgsen. Litet på samma sätt kände jag det då vi i förrgår drog ut min första paketbil: Den vita Ducaton från 1991. Den är inte så liten utan tvärtom bland de större men nog var det melankoliskt att se den stå ute i regnet fastän den är genomrostad på sidorna.

Det är tjugo år sedan jag köpte den (begagnad förstås) och har satt ned en massa arbete på att inreda den till husbil. Jag bodde i den då jag jobbade i Otnäs både sommar och vinter. Med ett elbatteri kopplat till parkeringens eluttag gick det riktigt bra. Jag är inte så van vid höga temperaturer inomhus. Blir det över 18 grader så börjar man få hett.

Den var helt isolerad och hade dessutom värmeslinga under golvet. Där fanns skåp, säng och diskbord med fotogendriven spis. Men allting gick att plocka ut på en halvtimme så man kunde använda den för stora transporter inom jordbruket. Det var dessutom den enda paketbilsmodell som man kunde stå rak i och ta över på färjan till Stockholm för personbilspris. Den var fem centimeter under gränsen på höjden.

Väldigt länge körde jag inte med den för plåtarna var inte ännu galvaniserade och den rostade sönder kvickt på sidorna. Så 1997 köpte jag en ny Ducato som hade exakt samma mått på karossen men den var till 90 % galvaniserad. Inredningen kunde alltså flyttas direkt till den nya, röda Ducaton. Den körde jag med ändå till i våras då den var så rostig att jag inte orkade svetsa den mera. Den nyaste, blå Ducaton, är tyvärr lägre eftersom mellanmodellen var för hög för färjan. Och vi åker en hel del med den. Sorgligt är det i alla fall att slå huvudet i taket då man lyfter nånting.

Med Ducaton åkte vi omkring hela familjen i Sverige då och då på somrarna. Även om ungarna mest låg på en madrass och läste serietidningar. De var inte alls så väldigt intresserade av sevärdheterna men trots allt fick de en viss känsla för gamla runstenar och museer så nu drar de sina barn omkring i samma spår :-).

Länge körde vi bara med kombibilar (mest Lada som vi hade sju stycken av) men det gick så länge man kunde köra med traktor och släpvagn till handelslaget för att hämta större saker. Då handelslaget upphörde så blev behovet av en paketbil uppenbart. Lastbilstransport blir dyrt. Förutom att jag hämtade dubbelhjul från Mariestad så har jag kört en hel del begagnade saker i Ducaton. Bland annat den nya flismataren som jag hämtade från Torneåtrakten. Jag minns att det var ett eländigt snöoväder då jag kom hem via Lahtis.

Paketbilen blev jag genast förtjust i. Den har en fin körställning och så sitter man så högt att man ser över alla andra bilar. Och man kan ta med sej allting man behöver. Ofta är den full av verktyg och material för det optisk fibernätet. En tid då vi inte hade Ducaton i bruk så var det riktigt eländigt att få allt att rymmas i Volvos kombi – och den hör inte till de minsta.

Det är sorgligt men jag kan inte ha en skrotbil att stå inne i verkstaden nu då jag behöver utrymmet för den nya traktorn. Det är så mycket bättre att ha maskinerna inomhus så de är torra och varma.

Men  vemodigt var det i alla fall att lämna min fina (rostiga) Ducato ute i regnet.

Back in buisness

Så där, dit for dom 10 månaderna och det är dags att dra på sig ladugårdshalaren igen. Roligt, men onekligen lite vemodigt. Då jag för ett knappt år sedan skulle bli på mammaledighet gick jag omkring och funderade hur jag ska klara av att låta bli att blanda mig i jobbet och att gå och fundera på djuren och arbetena hela tiden. Nå, första tiden var det ju nog svårt men sen då junior anlände så fick jag ju nog annat att tänka på 🙂 Överlag så tror jag att jag har klarat det ganska så bra. Eller det borde man säkert fråga av Antte 😉

Tiden har minsann gått snabbt och mycket har hunnit hända. Kalle växer med god fart och fart har han nog under sig annars också. 🙂 I ladugården har en del förändrats, bl.a. så körs fodret nu ut med en fullfodervagn i stället för att snitta ensilagebalarna en och en. Under sommarens lopp har också några av korna förflyttat sig till grönare beten och en hel hög av kvigor har kalvat in. M.a.o. en hel del nya juver att lära sig.

Det är lite tudelat nu att bli utan avbytare. Dels är det ju skönt att återgå till det normala. Vi har ju trots allt haft en ”extra” person i vårt hem ända sedan början av februari. Men å andra sidan kommer det att bli en liten utmaning att få allt och löpa, för ingenting är ju som förr. Till en del kommer mina svärföräldrar att ta hand om Kalle och så har vi ju honom med oss. Tiden får utvisa hurudant system vi kommer att ha. Men, folk har det ju blivit av oss också som har vuxit upp på bondgårdar, så det ska nog lösa sig för Kalles del också! 🙂

Krisernas Europa.

Att det är kris i Europa har även noterats i ”Talk Showerna” i det förlovade landet i väster. Fick följande länk från släkten ”over there”.
Kris i Europa

Privathandeln (eller möjligen pirathandeln) florerar verkar det som:
Smörpriser i Norge

Sen lär också Utbildningsministern i Norge ha delat ut burkar med grädde som journalisterna ombads skaka under tiden hon höll tal på pressens julfest och ”voila” alla lyckades göra en liten smörklump. Detta för att påvisa att krisen inte är så allvarlig.

Men visst ger ”smörbristen” en liten fingervisning om hur hastigt ett överskott förvandlas till en bristvara då mat förvandlas till business och modetrender allt snabbare påverkar marknaden i dagens kommunikationssamhälle.

Betessläpp?

Kanske är det också tillåtet att skriva lite om bondens fritid här på bondbloggen?
Idag deltog jag i producentförbundets höstmöte och hade ett par håltimmar innan lantmannagillets möte började på kvällen. Det blir ju en hel del stillasittande dessa mötesdagar och senaste natts snöfall såg så inbjudande ut att jag beslöt ta en tur till skidspåret vid sportstugan. Det hade redan hunnit börja töa men snödjupet på några cm räckte i alla fall till för skateskidning.

Och det är lika roligt varje gång man tar säsongens första skidtur. Kanske känns det likadant för kreaturen när dom släpps på betet på våren? Kunde inte låta bli att dra vissa paralleller, därav rubriken. 🙂

Sommarsäsongen är så pass intensiv att den inte tillåter dylika fysiska aktiviteter och kroppen är inte heller speciellt mottaglig för träning efter långa dagar på åkern. Så mitt motionerande får anstå tills snön kommer, i år fick jag dock vänta lite längre än vanligt på min första tur. Normalt brukar vi ha konstsnöspåret i skick kring den 20 november men denna höst har varit för varm för kanonsnötillverkning. Nu lovas åter varmare väder så kanske dagens anspråkslösa inledning på 5km blir den enda träningen för en tid. Men visst hann man ändå notera att mag- och armmuskler inte är vad dom borde vara för att hålla önskad fart.

Varm vinter

Det har varit en varm vinter hittills på flera sätt. I går avslutades en epok av flisbränning då jag tömde den gamla torken på sista flisbiten. Och det nya flisvärmesystemet värmer bra. Nu har jag igång (första versionen av)  flisomröraren i den nya flismataren.

I jämförelse med att bära in ved till kakelugnarna och spisen som då jag vara liten så har värmesystemet utvecklats betydligt och blivit allt mer automatiskt. Men vi har fortfarande kvar de gamla kakelugnarna och ”vidahelln” (vedspisen) och använder dem också. Jag minns att jag som liten pojke var oändligt fascinerad av elden i kakelugnen och kunde sitta länge och bara titta på bränderna. Ännu tycker jag att kakelugnen och spisen ger ”bättre” värme. Speciellt en kall morgon är det trevligt att sätta eld under spisen och på några minuter har man en mysig värme.

Men det var litet besvärligt med centralvärmen som vi fick i början på 1950-talet. Man måste bära stora mängder ved till pannan och koks till nätterna så det skulle brinna tillräckligt länge. Pannan hade vi bredvid ”stuvun” (köket) och jag kan ännu höra hur det skramlade då min farfar hällde koks i pannan med en plåt som ”tratt”. Kakelugnarna höll faktiskt värmen längre än centralvärmepannan. Och svart blev det i hela halva huset av koksdammet.

Så 1983 flyttade jag pannan ut till kokhuset i ladugården och prövade med flisvärme. Eftersom det var ett nytt system så blev det uppbyggt mycket billigt och provisoriskt. Flisen torkades i den gamla sädtorken som tömdes för hand och flisen kördes till sädgropen och blåste upp i en hemmagjord silo över pannrummet med samma transportör som vi använde till säden. Det enda som kostade nånting var en liten skruvmatare som gick på  omkring 10 000 mark. Tanken var att testa om det alls fungerade och sedan bygga ett bättre system – och det har jag gjort nu 28 år senare.

Allt är utbytt: flismatare, panna och till och med torken. Och allt är byggt för mekanisk och automatisk hantering. Alla konstruktioner är inte färdiga  så det kan behövas litet experimenterande och ombyggnad än. Men nu skall den gamla torken rivas och speciellt utmatningsrampen som är första klassens ”tjikelvärk” (rangligt hastverk) skall bli ved. Den blev ihopslagen av gamla brädstumpar och sönderrivna skivbitar för 28 år sedan och det är rena underverket att den hållit ihop.

Nedre delen av stock kommer från den gamla ladugården som är byggd nån gång på 1800-talet och flyttad hit i storskiftet 1908. Inne i den stod korna tjudrade vid väggarna och det finns ännu kvar en del av trähakarna som hade kilats in i väggen där de bands fast. Övre delen är byggd på 40-talet efter det att den nya ladugården blev klar 1945.

På många sätt var det en epok som tog slut och en ny börjar. Nu kan den gamla torken rivas och hela huset rustas upp igen. Det återgår till att vara lager för gamla möbler, skor och velocipeder mm. mm. Huset är för litet för maskiner men är utmärkt som torrt lager. Speciellt nu då man slipper det eviga dammet från flisen. Det behövs inte bara för gammalt skräp utan vi har också en massa trävirke, skivor, elkablar och rördelar som måste lagras någonstans. Härifrån kan man inte köra in till Helsingfors då man behöver en skruv utan man måste ha en hel del i lager.

Sedan är det relativt vad som är ”skräp”. Personligen skulle jag nog kalla en gammal ”heteka” rent skräp men man vet aldrig när den bli pop igen … Fast det har jag svårt att tro. Även om de gamla smidda gångjärn som farsan tänkte köra bort nu kostar kring 100 euro i en byggnadsvårdsbutik.

Nu är vi rustade till tänderna för en kall vinter med – 30 grader. Ni ska få se att det blir grön jul och riktigt varmt den här vintern – ara i rena harmen …