Mötesdag.

Idag var det så dags för ÖSP:s (Österbottens svenska producentförbunds) vårmöte. En tillställning som jag så gott som årligen bevistar i egenskap av ordförande för Frilandsodlarnas lokalavdelning av ÖSP r.f. för att förutom stadgeenliga ärenden få ta del av aktuell information och intressanta föredrag. Dessutom ger dessa tillfällen möjlighet att träffa kollegor för utbyte av tankar och funderingar.
Ett av dagens intressanta anföranden hölls av Europaparlamentarikern Calle Haglund om stundande CAP-reform (jordbruksstöds-reform). Ett annat ämne som väckte diskussion var hur vi bönder ska kunna få en bättre lönsamhet. Tendensen är ju den att en allt mindre del av varornas butikspriser tillfaller primärproducenten samtidigt som de produktionsmedel som vi behöver stiger i pris och det leder ju i längden till en ohållbar situation.
Premieringar av personer som på ett förtjänstfullt sätt jobbat för förbundet och näringen brukar också höra till programmet. I och med att ÖSP nyligen firat 75-årsjubileum var antalet premieringar ovanligt många och bland annat jag själv tilldelades SLC:s (Svenska lantbruksproducenternas centralförbunds) förtjänstmärke i silver som erkänsla för förtjänstfullt arbete inom ÖSP.

Borde man fråga hur bonden mår?

Kan inte låta bli att citera fredagen den 8:nde aprils Maaseudun Tulevaisuus. Där intervjuas jordbrukare och doktor Lorenz Uthardt som gjorde en doktorsavhandling i socialpolitik. Jordbrukaren mellan tradition och förnyelse. En studie av syd- och västfinländska jordbrukare i EU-Finland

Lorenz är orolig över att jordbrukarna inte utrycker varken sorg eller glädje över sitt arbete. Samtidigt är det för de flesta som inte känner till lantbruksverksamheten ett totalt främmande kapitel. ”Den som inte bor på landet, eller inte förstår hur det är att bo på landet tror att på landet är allting väl och att det inte förekommer problem, då inte jordbrukaren uttrycker sin glädje eller frustrationer” säger Utradt på ett seminarium i Seinäjoki.

Tonar samhället ner bondens bekymmer på grund av att bonden får EU-stöd?  Om det däremot går bra, mildras stoltheten genom att peka ut det ekonomiska stödet som betalas till jordbruket.

Bortsett från de stöd som jordbrukarna får känner de sig också beroende av andra faktorer. ”EU-förordningar, miljöärenden, banken…” är några exempel som Utrahdt lägger fram som styrande komplex. Att leva under en ständig observation är ansträngande för många jordbrukare.

Uthardt påminner – För att orka i sitt arbete bör man få ett godkännande, höra någon säga – Tack! eller – Du har gjort ett bra arbete! Om inte ett tack kommer finns det risk för att jordbruken minskar radikalt eller i värsta fall försvinner. Ett arbete med regelbunden månalön konkurerar med jordbruket som yrkesval bland våra skolungdomar.

Livet som jordbrukare är rätt så ensamt. Runt kaffebordet sitter inte ett gäng med goda arbetskolleger med vilka man kan ventilera bekymmer över nya EU-förordningar eller några andra aktuella frågor. Jordbruket och speciellt husdjursgårdar är rätt så bundna till sitt arbete där ensamheten kan bli en rätt så stor sak. Det är ingen skillnad om det är vardagshalaren eller helghalaren som är på så finns det sällan tid till sociala kontakter. Men trots bekymmer och enmansarbetsplats så är bonden stolt över sitt arbete.

Snart står vi i startgroparna igen för att ställa igång för vårbruket. Glada för att komma ut och bearbeta jorden och så våra grödor. Det är stora insatser som satsas inför varje års odlingsäsong med ingen garanti för avkastningen. Väderlekens makter, världsmarknadspriser och katastrofer påverkar vilken lön vi får. Oberoende av allt detta så gör vi det med glädje och tro på framtiden alla år generation efter generation.Åkerarbete

Respektlösa snöskoterförare

Dagens inlägg kanske någon tycker att hör till kategorin ”ständigt gnällande bönder” men jag skriver det ändå för jag blev så ledsen.
Inspekterade snösmältningen på fjolårets sallatsfält och kunde konstatera att det gått som jag befarade med den på åkern övervintrande bevattningsanläggningen. En snabb kontroll gav vid handen att åtminstone 3 spridare var totalförstörda efter att ha hamnat under snöskotrar.
Jag brukar normalt förvara bevattningsanläggningen inomhus men senaste höst överraskades jag av den tidiga vintern och spridarna frös fast på åkern. Då jag av erfarenhet vet att åkern tas i besittning av skoterförarna så fort tillräckligt med snö fallit försökte jag be dem köra runt fältet då bevattningsanläggningens plastdelar är så sköra i kyla. En del hörsammade min vädjan men tyvärr inte alla, av spåren att döma kunde man nästan tro att de med flit försökt meja ner spridarna, men så elak är väl ändå ingen?
Idag var fältet för blött för en grundligare granskning så förödelsens omfattning klarnar först senare men förutom nya delar så tar det också tid att få dem beställda och monterade.
Ifjol förorsakade skotertrafiken inga materiella skador men tjälen gick djupt i skoterspåren och ledde till att de tidiga grönsaker som jag planterade där inte blev färdiga samtidigt ned grönsakerna på resten av fältet. Blev därför tvungen att skörda dem några dagar senare och en extra tur med skördevagnen och timanställd personal kostade mig uppskattningsvis en 100€ extra. Ändå är det inte de ekonomiska följderna som gör mig ledsen utan den respektlöshet som förarna visar med att mot gällande lag inte fråga om lov att korsa åkern. Jag förstår mycket väl att det är ett nöje för skoterförarna att susa iväg över de snöklädda vidderna och det nöjet förunnar jag dem nog om det sker på mina villkor på mina fält. Och det är ingen tröst att jag inte är ensam, vet jordgubbsodlare som fått täckväv förstörd och andra övervintrande grödor far också illa av skotertrafiken.
Vill rikta ett tack till dem som hörsammade min vädjan men faktum är att inte en enda har frågat om lov att korsa åkern och det tycker jag är respektlöst.

7 euro…

Häromdagen var jag och hämtade min motorsåg som varit på reparation. Det var nån sorts fjäder som gått av som gjorde att handtaget inte satte fast ordentligt, de va riklåt. Så går det när man lånar ut sina grejer 😉

Det var Mats som skulle vara snäll och hjälpa mej ta ner stora björkar som jag inte själv vågade mej på. Då svärdet inte räcker igenom utan man måste börja såga igenom trädet från flera håll för att få det att komma ner, så brukar jag låta någon annan göra det. Ner brukar jag nog minsann få det att komma nästan hur jag än bär mej åt,  men man känner sej så liten när man står där bredvid stammen som man knappt räcks runt. Då är det tryggare att någon som är van med sådana träd tar ner dom.

Nåja, mitt i allt som Mats höll på och sågade som bäst så var handtaget löst. Sådana delar finns inte bakom knuten, så det blev att ta sågen till service. Någon vecka senare var sågen färdig. Gladeligen betalade jag 15 euro som delen och reparationen kostade.

På vägen därifrån stannade jag till i en kiosk för att kolla om det utkommit någon ny intressant tidning. Det hade det.  Hyllorna svämmade över av tidningar om inredning hit och inredning dit. Det skall vara torp och gods, tips i hemmet och allt i trädgården och så vidare. Hittade i röran en tidning jag fann mycket inspirerande och den tänkte jag nog skulle få fart på den mest tröga och tradiga dag, så den föll jag för. Men jag höll på att falla riktigt ordentligt när jag fick syn på prislappen.

7.55 euro… I min plånbok ska en tidning innehålla lite fruktansvärt mycket förrän den är värd 7.55. När jag stod där med en tidning i handen för över 7 euro så slog det mej, att 2 sådana tidningar kostar det samma som att få ny del och reparerat motorsågen.

Det blev ingen tidning. Jag får försöka kläcka nån ide själv istället.

När jag kom hem kunde jag inte släppa det. Vad får man för 7 euro?

Kunde konstatera på diverse reklamblad, som kommer hem helt automatiskt, att man får tex. 10st pizzor, 3 st 400gr askar malet kött, 5 liter yoghurt eller en delikatesstek av rypsgris, vad nu det sen är för en gris… Men för tidningen jag hade i handen behöver man 55cent till. 😉

 

Bondspråk

5 dagar lyckades jag hålla mig ifrån Er. I morse upptäckte jag nämligen att det går att uppbringa bildbevis för att det finns ett speciellt språk som bönder använder. Inte precis egna ord, men egen betydelse för vissa meningar.

Den 31 mars stod jag och två andra bönder och funderade över den obefintliga snösmältningen och det faktum att det varit -16 grader på natten. Vi var alla tre rörande överens om att vårbruket blir sent i år. Visserligen påpekade jag snusförnumstigt att det brukar svänga snabbt, men detta tillbakavisades som en omöjlighet i år. Vårbruket blir sent i år. Lite senare på dagen var jag på sjukbesök till Moto-Check och hälsade på min Zetor som är på rehabilitering där. Eftersom vårbruket skulle bli ”så sent” i år så gav jag Bengt-Erik ännu längre tid än till första maj som jag tidigare angivit som deadline för när jag vill ha tillbaks den.

Korkbössa!

Så till bildbeviset. Denna dag den 10 april i fjol hade jag ett inlägg på bloggen där jag bifogade en bild på utsikten från mitt skrivfönster. I morse tog jag samma bild igen och kunde bara konstatera att den senheten nog kommit lite på skam.

10 april 2010.

10 april 2011.

Av detta lär vi oss att en bonde absolut inte är att lite på vad gäller gissningslekar om vårens – och höstens – framfart.

Framförallt skall man hålla i minne att meningen ”Jag skall inte harva än på två veckor” enligt bondeordboken betyder ”jag kanske börjar i morgon”