År: 2011

Mångsidig måndag

Måndagen den 28 mars nådens år 2011 var en rätt typisk vårvinterdag ur arbetsmässig synvinkel. Sommartid består jobbet ofta av sammanhängande block, man harvar ett par dagar i streck, sen blir det vältning, därefter åter harvning ett par dagar o.s.v. Vintern innehåller få stora arbetsmoment utöver skogsarbetet och följaktligen fylls dagarna i högre grad av en massa småplock.

Dagen började med en obligatorisk runda i ladugården för att göra rent i båsen, skuffa fram foder och lite annat smått, bl.a. gick jag igenom vilka kor som såg ut att börja få tendenser till förvuxna klövar. Efter det passade jag på att kolla e-posten och sköta lite korrespondens, bl.a. ringde jag klövverkaren och bokade  förebyggande fotvård för korna. Därefter följde montering av en låsgrind jag köpte häromveckan. Jag förlängde foderbordet för att få fler ätplatser och ändå möjlighet att låsa fast fler kor. Det tog lite längre tid än beräknat eftersom jag blev tvungen att skära bort en del delar av grinden för att få den att passa in, men nu fungerar det fint. Efter monteringen vidtog utfodring, först av djuren och därefter av undertecknad.

Efter lunch bytte jag ut en trasig tand på gödselgrepen och fixade en del andra småreparationer, varefter det var dags för utgödsling och ströning hos korna. I samma vända ringde jag ett samtal till till en servicekille för att få lite uppgifter från hans verkstadshandbok samt ett samtal till en lokal djurtransportör för att ordna med hemtransporten av Znork. Inledningsvis verkade det som om transporten skulle kunna bli av samma dag, men efter lite ringande hit och dit blåste vi av den i alla fall (återkommer till det i ett senare inlägg). När jag ändå var inne på städtemat passade jag på att bränna lite skräp som samlats på hög men som var för skrymmande för att hamna i värmepannan. Samtidigt som jag tände brasan ringde kollegan Jonas och diskuterade en annons om vedförsäljning vi borde ordna. Jonas och jag kommer nämligen att klabba och sälja lite ved under det kommande året. Veden brukar gå bra åt, men helt utan annonsering klarar man sig ändå inte.

När elden kommit igång och jag vågade lämna den hann jag sätta mej vid datorn och beställa en del studiematerial från svenska Jordbruksverket innan det var dags för kaffe. Materialet behövs för mina föreläsningar för vuxenstuderande. Efter kaffet återstod att passa brasan och göra rent i båsen hos korna. Ja, och att skriva ner alltsammans på Bondbloggen, förstås.

En dag med lite av varje och det är ungefär så vårvintern brukar vara.

Tre livliga resultat

I fjol somras, i början av juni för att vara exakt, utförde vi embryospolning på två djur. Kvigan Ellen och kon Vada. En del av de embryon som kom, överfördes direkt till mottagarna, medan andra embryon frystes ner.

Alla av de embryon som överfördes direkt ”fastnade” inte, om jag minns rätt överfördes sammanlagt 5 embryon. Tre av dem, har nu blivit till fina kokalvar. Alla efter embryon från Ellen.

Först kom Heisala Ihana ET. Hon föddes 6 mars.

Sen kom Heisala Ida ET, som föddes på morgonen den 12 mars.

Till sist föddes Heisala Ilva ET, den 17 mars.

Dessa tre är alltså helsyskon, fastän deras utseende är helt olika. Embryona lades in i mottagarna inom 15 minuter men det tog alltså en och en halv vecka mellan den första och tredje kalvningen.

Stockhopen

Det blev inte så mycket stock som jag hade planerat på grund av den myckna snön men en liten hop har jag i alla fall fått ut. Det finns ännu en del kvar i skogen och så har vi ännu april men största delen av granstockarna är utkörda nu.

Det ser inte så mycket ut men det är grova stockar där den största är 70 cm i diameter och en ovanligt stor andel är över 30 cm – i den klenare ändan.  Hopen till vänster är s.k. svarvstockar som är så grova att sågverken inte tar emot dem. Det är så snygga stockar som jag inte sett sedan vi högg ned de stora frötallarna för att bygga den nya torken. De var också jättestora och helt kvistfria – rena möbelvirket.

Jag brukar säja att om det blir penganöd i framtiden så är det bara att riva den nya torken och sälja virket till japanerna. Det är 25 cm breda plankor av ypperlig kvalitet som säkert kostar en förmögenhet i Japan. Här gör man flis av sådant virke för ingen har mera känsla för god kvalitet. I stället använder man rena skräpvirket att göra nya fönster av – och sågar de hundra år gamla klingande hårda fönsterkarmarna av kärnvirke till ved …

Årets granstockar är också så fina att jag har svårt att sälja dem. Man borde spara dem för kommande generationer för så här fint virke kommer det väl inte mera från dagens skogsbruk. Längden är för det mesta 55 dm (och svarvstockarna 58 dm) så det är inga små pinnar. Nån ynka 43 dm har det blivit av toppen. Och så är de så raka att jag inte behövt kapa någon stock på grund av krök. Vanligen vill granen växa litet krokig men inte på den här platsen.

Kurre H bad om en närbild för att räkna årsringarna på ”bålagrenen” på 70 cm och här kommer den:

Om man laddar ned bilden och förstorar den litet så borde det gå att räkna ringarna. Den är insatt med kamerans bästa kvalitet. Det blev en dyr stock för jag körde sönder lastaren då jag skulle lasta på den.

Vi har nu i dagarna två haft 60-årsdag (inte min) som vi inte firat. Men ett växthus planeras – även om snön ligger djup ännu. Det förra ”provisoriska” växthuset har hållit i 30 år. Problemet med provisoriska lösningar är ofta att de håller alldeles för bra. Löst ihopfogade konstruktioner kan vara oväntat sega medan ”ordentliga” kan rämna den första vintern. Vi har nämligen lera på lera på lera här och då den fryser så bryter den sönder litet vad som helst. Det var inte så dumt att som förr göra grunden av fyra stenar under knutarna. Då fick det frysa bäst det ville utan att grunden gick sönder.

I dag blir det inte heller något riktigt arbete. Jag måste åka till Borgå på sprutförarkurs som byråkraterna har satt som obligatorisk. Det är vanligen gammal skåpmat men man måste sitta där i alla fall. Egentligen borde jag ha gått på kursen i Liljendal för två veckor sedan men då hade jag så hård influensa att jag inte visste om man borde spruta uppåt eller nedåt.

Uppskjutning

Jag forsätter lite på Kalles fundering om att skjuta upp saker till morgondagen, som är något av en favorithobby för mej.

Båsen i min ladugård är placerade i två rader, mellan varje bås finns en båsavskiljare av metallrör och i ändan finns en gavel som består av stora fanerskivor. För ett tag sedan hade korna stångat loss ena skivan och jag kunde konstatera att fästena delvis var förstörda. Egentligen har jag länge tänkt byta ut skivorna mot vanliga båsavskiljare men just då problemet upptäcktes var det lite väl mycket på agendan för att ta itu med det, så jag reparerade skadan provisoriskt och lovade mej själv att fixa det ordentligt vid ett lämpligare tillfälle.

Förra veckan hade de igen stångat loss skivan, igen var det lite för mycket på gång varför jag igen reparerade provisoriskt och igen lovade mej själv att reparera det vid ett lämpligare tillfälle. När jag gick kvällsrond på fredagskvällen hade korna riktigt gjort slag i saken och stångat loss skivan helt, den var helt lös från alla fästen och låg ute på golvet. Då var klockan kvart före ett på natten vilket väl inte riktigt vad jag hade av avsett med ”att ta itu med det vid ett lämpligare tillfälle”.

Det blir dock aldrig för sent för en fuskreparation. Jag lyckades böka upp skivan i ett lite annat läge och klämma fast den med en kombination av fusk, rörklämmare och bristande hantverkarskicklighet så att den hölls på plats över natten. Förvånande nog ingick varken balband, järntråd eller armeringsjärn i reparationen, de brukar annars vara standardelement i alla fuskbyggen.

På lördag morgon letade jag fram en överbliven båsavskiljare och annan utrustning och monterade den nya båsavskiljaren på en trekvart. Varför, varför, varför skjuter man upp så små åtgärder? De flesta gånger är omaket med att göra saken rätt direkt betydligt mindre än omaket med att göra om den flera gånger därför att man därför att man försöker ta genvägar.

Korna tyckte dock det var spännande, speciellt när jag drog fram vinkelslipen för att kapa ett rör som blev lite för långt. Visst backade de lite p.g.a. oljudet, men inte mer än några steg. De är sist och slutligen väldigt nyfikna djur.

Det är precis fel!

På något sätt tog vi oss hit i år igen. Idag firar vi min uppenbara favorit av årets dagar. Dagen då klocklan äntligen vrids till sommartid. Nu ligger allt det roliga framför, det blir bara bättre och bättre men ockkså mycket mera jobb och svårare att få tiden att räcka till. Nu ännu några veckor kan man bara njuta av ljuset och lugnet innan den ofrånkomliga paniken börjar mullra i fjärran.

Vad är det som är fel då? Jo, titta på bilderna nedan. Gårdsväxthuset ligger inbäddat i snö. Normalt skall gräsmattorna vara snöfria när vi taxar in mot första april. Bilden av den blivande havreåkern är nästan ännu märkligare. Om ca 50 dagar skall det sås havre i kruttorr jord här men ännu ligger  70 cm snö och skräpar på åkrarna. Visst är naturen fantastisk och visst har det gått förr, men svårt att fatta, ja.

Här gör man mer med en snöslunga än en gräsklippare

Här gör man mera med en snöslunga än en harv

Annars har vårvintern liksom passerat utan att existera i år. De fina soliga marsdagarna med takdropp och talgoxe-tjatter i bakgrunden har lyst med sin frånvaro. Fortfarande den 27. mars är det mycket lite plusgrader som visat sig sedan början på november. Det där med kallaste vintern på 1000 år som Ilta-Sanomat bölade ut i september kom väl inte helt på skam, inte kanske kallaste men nog den längsta har det varit. Åtminstone känns det så.

Det som kanske är mest synd är att det inte har gått att utföra det lilla skogsarbete som jag brukar hållas med varje år. Nisse skulle skratta till sig ett astma-anfall om jag berättade vad mitt ”skogsarbete” brukar gå ut på så det lämnar vi därhän. Det är bara att konstatera att även det lilla går att lämna ogjort.

Skjut inte upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag!