Jord är ingen homogen massa som är likadan överallt. Framförallt näringsinnehållet varierar mycket dels beroende på markens egenskaper i sig och dels beroende av hur mycket man gödslar och vad man odlar.
Därför behöver man med jämna mellanrum göra en analys av markens näringshalt, en sk. markkartering. Både stödsystemet och sunt förnuft säger att man tar en analys av varje åkerlapp minst vart femte år och i mitt fall är det nu fem år sedan senaste kartering. Det betyder att jag tillbringar ett par dagar med att gå runt på åkrarna, vilket ju inte är så dumt egentligen. En liten stressfaktor infinner sig eftersom jag borde få proven tagna innan marken fryser till och det börjar sjunga på sista versen vad gäller den saken.
Provtagningen sker med en speciell provtagningsborr. Man tar en massa delprover här och där på åkern, sen blandas delprovena och från blandningen tar man ut ett samlingsprov som får representera hela skiftet. När alla burkar är fyllda skickas de till ett laboratorium för analys. Fast snål som jag är brukar de få stå på värmepannan för att torka nån vecka innan de skickas iväg . Det är ju onödigt att betala porto för en massa vatten.
För några år sedan deltog jag i en kurstillställning där bl.a. en kille från ett av de laboratorier som analyserar våra markprover deltog. Han uttryckte vissa klagomål över att många jordbrukare inte fyller provtagningsburkarna ordentligt, det blir helt enkelt lite för lite jord för att kunna göra en tillförlitlig analys. ”Varför kan ni inte sätta ordentligt med jord i burken?” undrade han. En jordbrukare för Nivala svarade: ”Nå, åtminstone hos oss är odlingsmark så pass dyr numera att man inte nänns sända bort mer av den än vad som är absolut nödvändigt.”
