År: 2011

Ingen märkesfixering

Ett stående fenomen i alla kreatursbesättningar är borttappade öronmärken. Alla nötkreatur kan identifieras via de gula öronmärkena de har, ett i varje öra. Märkningen är viktig för administrationen och därför skall borttappad öronmärken ersättas även om jag nog känner igen korna också utan märken. I min besättning tappas normalt ett par märken per år, men nu har jag hittat två lösa märken på en knapp vecka. Eventuellt beror det på att plasten i märkena blir styvare i kölden och då faller märket lätt av om det fastnar nånstans.

Nåt jättestort bekymmer är det här inte, ersättande märken kostar en slant men inte så pass mycket att nån skulle ruineras av det. Däremot kan det vara lite knöligt att få fast dem. Märket består av två halvor varav den ena är vass och skall pressas genom örat (som en piercing) för att sedan låsas i den andra halvan. Man märker normalt kalvarna som små och då är det inga större problem. Vuxna kor har däremot betydligt tjockare öron och det är inte ovanligt att man stukar öronmärkena så att de inte går att använda.

I de två nu aktuella fallen har märkena helt enkelt gått sönder, de två halvorna har bara lossnat från varandra.  Betydligt värre är det när kon fastnar med öronmärket nånstans, rycker och drar tills märket slits loss från örat. Såret i örat läker förstås, men djuret ser ganska otrevligt ut med ett stort hack i örat för resten av livet.

Brandskydd

Egentligen var det inte tänkt så, men faktum är att det där tankhuset som figurerat på Bondbloggen de senaste veckorna faktiskt kom att utgöra en del i en installation med namnet ”Brandskydd förr och nu”. Tankhuset står nämligen en bit från en gammal spannmålsbod, ett stenkast från de övriga byggnaderna på gårdsplanen.

Förr i tiden innehöll sädsboden något av det värdefullaste man hade. I boden förvarades nämligen spannmålen som dels skulle ge mat för att överleva vintern, dels utsäde som skulle ge nästa års skörd. Därför var det vanligt att boden byggdes en bit bort från gårdens övriga byggnader. Om det utbröt eldsvåda fick den absolut inte nå boden. Lador, hus och ladugårdar går att bygga upp och möbler och kläder är världsliga ting men brann spannmålen upp innebar det att gårdsfolket fick svälta.

Bränsletanken skall placeras minst tio meter från närmaste byggnad och avsikten är den samma som med boden, men i motsatt riktning. Eftersom motorbrännolja är brandfarligt finns det risk att elden kommer lös och då skall tanken stå så långt ifrån andra byggnader att den kan brinna upp utan att nåt annat stryker med. Samma princip, men tvärtom. Boden skall stå en bit bort för att inte brinna upp, farmartanken för att bara den skall brinna och inget annat.

Så nu står de där sida vid sida, åsidotagna i olika epoker men i grund och botten av samma orsak. Och med tanke på hur råoljepriset artar sig är det väl snarast en tidsfråga innan också farmartanken kan sägas innehålla något av det värdefullaste jag har. 😉

Islossning

Lördag morgon halv nio fick jag äntligen en liten vattenstråle ur den frusna ledningen. Visserligen var den bara nån mm tjock, men om man låter vattnet rinna brukar det med tiden äta sig igenom isen rätt bra. Jag tappade ungefär 30 l innan proppen hade smultit och vattnet igen flöt i ledningen. Som tur hade ingen av vattenkopparna frusit den här gången och ordningen är nu återställd. Jag skall ännu göra ett försök att lokalisera draghålet, men för säkerhets skull tror jag det blir att köra in en värmekabel i skyddsröret kring vattenledningen. Den behöver sannolikt inte vara påkopplad hela vintern, det räcker med att stöpsla i den de kallaste dagarna. Om inte annat är det lättare och billigare att tina upp en propp med en värmekabel i ledningen än att värma upp hela ladugården.

När jag på lördagsmorgonen kom ut på trappan kändes det direkt att temperaturen var klart drägligare än tidigare i veckan. En blick på termometern sa att det var futtiga -16. Egentligen är det fantastiskt hur snabbt man ändå vänjer sig. Efter en vecka med -25 känns -16 som rena vårvädret.

Premiärdag

Idag var det premiärdags, i flera bemärkelser.

Det var premiärdag för Optimas vuxenstuderande landsbygdsföretagare. Årets grupp består av c. 15 pers och det verkar kunna bli riktigt intressant, åtminstone ur föreläsarperspektiv. Ringrosten var påtaglig och jag hade rent ut sagt svårt att få upp ångan, men så är det också nästan nio månader sen jag höll en föreläsning senast. Det ger sig nog bara vi kommer igång.

Det var även premiärdags för tankning i den renoverade farmartanken. Bränslebilen var här i morse och fyllde på tanken, så på eftermiddag fick jag premiärtanka traktorn ur ”ny” tank i nytt hus med ny pump. Upplevelsen var väl inte direkt av sån kaliber att man kan sälja biljetter till den, men visst var det kul.

En mer mollstämd premiär var att vattenledningen frös första gången i år, precis på samma sätt som i julas. Symptomen är exakt likadana som förra gången. Då trodde jag att jag lokaliserat och åtgärdat felet, men tydligen misstog jag mej. Isoleringen kring vattenrören skall klara temperaturer mot -20 och det är endast -6 i gamla ladugården, så det kan inte vara kölden i sig som är problemet. Det måste helt enkelt uppstå drag nånstans och drag kyler betydligt effektivare än enbart minusgrader. Rent logiskt borde det vara vid de stora slagdörrarna problemet uppstår, men strängt taget vet jag ju inte säkert. Hursomhelst, värmefläkten är framplockad och får köra igång igen. Gick det bra förra gången fixar det sig nog den här gången också.

Styvelknekt 2

Den som inte har sett ”ein styvelknekt” (stövelknekt) kan ta sej en titt på bilden nedan. Den har jag fått av Kurre i Liljendal och den styvelknektn  är antik:

Förr hade man i arméerna knektar som höll i officerarnas stövlar, officeren satte andra foten mot bakändan på stövelknekten och tryckte till så stöveln kom av. Fattigt folk hade inga stövlar men de som lyckades skaffa en sådan lyx fick hålla till godo med en stövelknekt enligt bilden (eller så hade man gumman som stövelknekt).

Det är inte lätt att få av en stövel som sitter ”som gjuten”. Jag bytte ut stövelsockorna mot svenska arméns stickade yllesockor och de var mycket bättre. De är längre, varmare och tunnare än dem man får köpa i butikerna. Jag köpte en bunt från ett överskottslager i Arboga i höstas och det var ett riktigt bra köp.

Liverpool sound

För att nu fortsätta serien med musik så har jag växt upp med Beatles och Rolling Stones. Tonårens musik är väl den man minns bäst och för mej så var det åren 1962-65 som var de magiska. Det var Liverpool sound som gällde då – och gäller än. Enligt min högst personliga åsikt så började musiken 1962 med Beatles och tog slut 1965 då alla möjliga fjantiga typer började försöka kopiera den musiken – vilket förstås inte lyckades.

Visst lyssnade jag på musik redan före det. Jag minns bra hur jag som liten skolpojke för första gången hörde på Balladen om Davy Crockett på en bar i Lovisa nån gång på 50-talet. Hemma hade vi bara radio och på den tiden spelade man inte annan musik än utvald seriös musik i den. Men redan som 11-åring började vi med en grannpojke bygga radiomottagare (i början diodmottagare i tvålaskar) och startade Experimentklubben. Vi lyssnade också på kortvåg från hela världen och hittade förstås Radio Luxemburg. Där spelades det ”lätt musik”.

Och för 50 år sedan kom Radio Nord. Den 8 mars 1961 startade sändningarna från fiskebåten Bon Jour på Ålands hav. Dert var rena revolutionen för de spelade ju till och med rockmusik. Sveriges Radio hamnade i chocktillstånd och till sist stiftade man en lag som tvingade piratsändaren att sluta.  Men för oss som lyssnade på 495 meter mellanvåg (hördes bara på kvällarna hos oss) så var det klippt.

Men det var inte Elvis Presley eller Bill Haley som gjorde intryck på mej utan ett litet engelskt band från Liverpool. Då hade radion – på grund av Radio Nord – blivit tvungen att sända också hemsk ”popmusik” och jag lyssnade  och spelade in på band. Jag hade till en födelsedag fått en begagnad schweizisk batteribandspelare Butoba som faktisk var av utmärkt kvalitet. Då jag hörde Love Me Do så började min stora musikepok. Jag lyssnade också på Rolling Stones men tvistade hela tiden med min klasskamrat som var Rolling Stones-fan om vilket band som var bättre. Det gör vi ännu (han är professor i Vasa).

Vi hade byggt en egen UKV-mottagare – de vanliga radiomottagarna hade ingen UKV utan bara kort-, mellan- och långvåg. Man lyssnade på långvåg på Motala och på mellanvåg på Sundsvall. På kvällarna fick man in nästan vad som helst på kortvåg. Jag hade satt upp en 20 meter hög mast med en antenn på 30 meter från huset till masten. På Elevhemmet i Lovisa stod jag med hörlurar och lyssnade på de få popmusikprogram som fanns och spelade in. Det var förbjudet att ha på radion under läxläsningstimmarna.

Skivspelare hade jag aldrig råd med och inte skivor heller. Först på gamla dar började jag köpa skivor. Då jag jobbade i Kiev i Ukraina hittade jag massor av billig klassisk musik som jag köpte i stora mängder. Det var till och med förbjudet att föra in mer än 20 skivor per gång till Finland. Folk köpte nämligen stora mängder skivor i Sovjet eftersom de bara kostade en bråkdel jämfört med i Finland. Min klassiska period med Tjajkovskij började då.

Via popmusiken kom jag in på balladerna och Seekers samt  Peter, Paul and Mary – men framför allt  Joan Baez och Bob Dylan. Svenska musik ansågs vara helt blaskig men så kom Hep Stars och Hootenanny Singers. Omgivningen lyssnade på finsk tango som jag för mitt liv inte kunde tåla. It’s Gotta Be Rock and Roll Music.

Först på gamla dar (jag var över 30) så började jag lyssna på svensk musik där förstås största delen är smörja men det finns ljusglimtar som Björnarna Skifs och Afzelius. Och Nordman. ABBA blev jag aldrig vän med även om Björn från Hootenanny Singers var med där. För kommersiellt. Musik från Finland är botten utom nån enstaka skiva med Cay Karlsson och The Scaffolds.

Musik väcker starka känslor och om smak bör man inte tvista. Till all tur finns det MP3-spelare inbyggd i mobilerna så jag kan sätta hela samlingen i den och lyssna via Blåtandshörlurar medan jag sågar i skogen. Det finns faktiskt enstaka bitar från tiden efter Liverpoolepoken i den samligen också såsom Tanita Tikaram och The Snap men mest är det nog Beatles, Rolling Stones, Swinging Blue Jeans och Animals mm. Och så Shadows och Spotnicks från den korta perioden med ståltrådsmusik.

Men visst hör jag också på gammal svensk musik som Gotländsk sommarnatt och Evert Taube. Cornelis hör också till de bättre trubadurerna och så har vi ju Grymlings med Där gullvivan blommar. Så bör man inte heller glömma Povel Ramel med sina underfundiga ordlekar.  Och ibland är man på humör att lyssna på Tjajkovskijs första pianokonsert med Svjatoslav Richter.

Här är det nu -34 grader så jag får nog lyssna på musik och börja deklarera. Skogsarbete blir det knappast.