En ko på tallriken.

Vad för nåt???

Ja, ibland kan ett barns ögon säga mer än en miljon ord på en gång.

Jag har alltid varit mycket öppen mot Mathias med vad det är för nånting som vi har på dagens tallrik. Är det en ko, ett får eller en gris, så hymlas det inte och kallas någonting konstigt. Utan är det kotletter från gris så heter det också kotletter från en gris. Kommer följdfrågan: va e en koklett för nått? Så är förklaringen att det är en bit kring ryggen på en gris som kallas så. Inget hymlande. Är det broilerklubbor, heter det att det är en höna som finns på tallriken. Ligger det en fransyska i ugnen så är det en ko. Om det bara går så berättas det också varifrån köttbiten kommer. Eftersom vi äter bara egenfiskad fisk så kommer det inga frågor på det. Men jag kan berätta en liten historia från i våras.

Isen for och jag och Mathias skulle ut på vattnet första gången för våren, naturligtvis skulle det läggas ut ett nät. Nätet lades ut och spänningen steg för varje timme som gick. På morgonen kom vi oss iväg att dra upp nätet efter att vi matat fåren. Mathias hade dagens meny färdig. Jag var lite mer skeptisk till alla “abbon å gäddon” som vi skulle få, och önskade att vi skulle få någon fisk över huvudtaget, även en simpa dög i det skedet. Bara det hade fastnat någonting var det ok. Vi kom till nätet och började dra, halva nätet var tomt. Tomt som om det kommit upp ur dödahavet. Men så kom det i slutänden en simpa och två små braxar. Glädjen i båten var stor 🙂 Vi for iland och redde löst. Jag kastade upp fisken på land, så att om någon av holmens kissor ville ha fisk så fanns det bara att komma och ta för sej. Braxen hoppade och sprattlade på berget, Mathias skyndade sej dit och pajjade den tröstande och sa: Såja, såja lilla fiske… Jag stod och redde upp nätet och hann tänka, jamen jösses, lilla vän, hur ska de gå när vi börjar fiska och rensa, men så kikade han upp på mej och frågade: Mamma, ska vi koka den???

Jag skippade min tanke lika snabbt som den kommit, och förklarade istället att så små brax, de vill vi nog inte koka, men vi kan föra dem till moffas kissorna.

Att vara öppen med vad som finns på tallriken tror jag kan skona honom från att i framtiden mitt i allt själv komma underfund med att man verkligen äter djur. Jag vet inte, men jag tror, att det för många unga kan komma som en kollision i livet att mycket av det dom stoppat och stoppar i sej genom livet är djur. Då kan det vara sent att börja förklara varför det är så. Därför har jag valt, att från det att Mathias började äta kött också berättat exakt vad det är han stoppar i sej.

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

En kommentar till “En ko på tallriken.”

  1. Bra så – och sedan behöver man inte heller skaffa sig några alltför romantiska drömmar om varför vi har nyttodjur …

Kommentarer är stängda.