10 april, 2012 av Charlotta

Å nu då?

Ja, vad händer nu då? Inte så mycket sådär egentligen… Dagarna fylls med än det ena, än det andra. Påsken kom och for. Alla tackor har lammat. Anne fick ett bässlamm och satte punkt för tillökningen för stunden. Våren kommer sakta mak och sysslorna som hör till tidig vår är stängselarbeten, fårklippning och matning, matning och åter matning. Och vispning av mjölkpulver! Helt otroligt hur mycket mjölk dom häver i sej på en dag. Hur många som äter ur barerna vet jag inte riktigt. Dom lär varann och den som är hungrig lär sej fort var de andra får åt sej mjölk och ställer sej med. Ungefär 15 liter sörplar dom i sej, lite skillnad från dag till dag.

Lamm i ull

Här tuttar ett ”bargäng” i ullen jag klippt av deras 2 mammor. Ena tackan hade fyra lamm, ena – Hagbard, han som inte ser något, ligger mätt och nöjd längst bak. Hans tre syskon, två svarta och en brun tuttar tillsammans med ”wrestlingdamens” tre lamm.

Trots att de alla har lite problem, fyrlingar, varav en blind och de andra har en mor som bara godkänner en som sin, så har de tack vare lammbaren klarat sej riktigt bra. De bor tillsammans i en egen kätte, med egen bar.

Hagbard bukar jag ha ut lite och spatsera runt. Han håller sej så nära mina ben som han bara vågar. Antagligen för att kunna känna och höra vart jag går. Blir han efter och tappar bort mina ben blir han helt till sej, börjar gå i cirklar och vrålar allt vad han orkar så han inte hör mej fast jag står 2 meter ifrån honom och ropar på honom. Framför mej ser jag dagen när han skall få gå ut i hagen med sin mamma och syskonen. Tackan skenar iväg, efter följer tre skuttande lamm och kvar utanför dörren står hagbard och går i cirklar, vrålar och hittar … ingen. Hur det kommer att gå för honom då har jag ingen aning om, men jag funderar på det morgon, middag, kväll.

Hagbard

Hagbard, mitt lilla gryn. Åter igen en gång kommer jag att få äta upp mina egna ord. Man SKA inte fästa sej vid såna här … Men, hjärnan säger ett, hjärtat ett annat, och ”Hagge”, han vrålar!

3 svar till “Å nu då?“

  1. ullit o gullit skriver:

    Med en sådan ”mamma” som du klarar han sej allt,, man blir rörd då man läser om dina lamm o får.. sku alla djur-hållare vara som du,, då fanns inga problem.. Är själv en som aldrig sku kunna miss-sköta ett djur, lycka till med dina fyrfotade.. sommar på kommande ska vi hoppas.

  2. Janne B skriver:

    He tar rikit sårt i hjärta när man sir . men så e det bara i livet en del föds så och andra föds så. Men man ska nu göra det bästa av allt man kan. Men vi som har växt upp med djur förstår det ganska bra att allt e inte fullständigt. De är inte hos oss människor heller, men en sak tror jag på att den som är svagast behöver mest stöd.

  3. Charlotta skriver:

    Tack för värmande ord.
    Det är ju nog som du skriver Janne B, att alla föds olika, och den som är svag behöver mer stöd. Inget konstigt. Det bara ÄR så. Även om man är ett litet lamm.
    Tillika lär han oss, mej och Mathias, mer än han kan förstå. Mathias, 5 år, förstod inte alls att lille Hagge inte såg någonting. För honom var det någonting så främmande att det inte ville gå in. Han skulle ge honom mjölk och satte sej som han brukar med nappflaskan i handen och ropade, ”hagge, hagge kom då!” Hagge kom, men hittade inte flaskan. Mathias fattade ingenting. Jag förklarade att lammet ser ingenting, du måste hjälpa honom hitta flaskan. Fortsättningsvis satt där en liten kille ( dock mycket mer allvarsam ) med en nappflaska i handen och förstod inte att lammet inte kunde se. Småningom har Mathias lärt sej att Hagbard inget ser och tycker nu att det inte alls är konstigt fast han ramlar i kontorströskeln, törnar in i ben eller snubblar över ämbar…