8 maj, 2012 av Maria

En utvecklingsidé!

Idag körde vårbuket igång hos oss. Kan konstatera igen att alla vårar är olika. Fukten i backen är det ingen brist på och fast det var en vinter med mycket snö så gick inte tjälen på djupet.

Men något som är lika varje vår är våra vänner på åkern, nämligen Tofsvipan. Här är de i år igen. Fina bon har de byggt och i dem har de lagt ägg. Som jag skrev i fjol, så brukar vi väja för bona, men det är svårt att upptäcka dem om inte någon finns på plats och ruvar äggen.

Idag då jag satt i traktorn och harvade och spanade efter ett bo som Kenneth hade fått syn på, tyckte jag att jag fick en riktigt snilleidé. Kenneth hade satt en käpp invid boet så att jag skulle se det, men tyckte ändå att det var svårt att få syn på det.

Jag tog en vit tygbit som jag hade i traktorn och fick den fäst i käppen som var invid boet och tyckte att jag var fiffig, för nu skulle vi ju lägga märke till då skiftet skulle sås och vältas.

Men tji, fick jag, för tofsvipan tyckte annat, den trodde nämligen att det var en fiskmås och i den värsta striden och skyddande av boet var det 7 stycken tofsvipor som förde krig mot min vita trasa. Så efter en stund fick jag snällt stanna traktorn och ta bort trasan från pinnen och konstatera att min idé var urussel.

Min utvecklingsidé var inte bra, men hur skall man lösa problemet? Vi har inte hjärta att köra över äggen som redan finns i de många boen runt omkring på åkrarana.

5 svar till “En utvecklingsidé!“

  1. Christer skriver:

    Här har jag också sprungit runt och flyttat tofsvipsbon undan plogen idag. Har konstaterat att märkande av bona inte fungerar här hos oss, vi har allt för många måsar och kråkfåglar och dom är läraktiga så märker dom att bona är utmärkta är det ju bara att söka sig till nästa märke när dom kalaset färdigt. GPS märkning skulle kanske vara ett alternativ?

  2. Maj skriver:

    Jag önskar att alla bönder skulle vara så hänsynsfulla som ni! Här verkar det nog inte vara fallet, tror att tofsviorna måste börja från början alltid efter sådd. Och sen ska de överleva alla besprutningar också. Det är alltid lika spännande att se om det kläcks några ungar.

  3. Maria skriver:

    Hördu Christer, en GPS markering skulle inte vara så illa, det är bara det att det skulle säkert yla och skrika i den konstant då boen är så många.
    Själv är jag glad att det är endast tofsvipebon med ägg i som vi får kurva runt. Ifjol var det värre, då var det springande dunbollar som for hit och dit som vi fick väja för. Men man skall inte klaga, det är riktigt roligt med lite liv och rörelse på åkern, speciellt vi skymning.

  4. Micke skriver:

    Christer har alldeles rätt. Att märka ut bona lönar sig inte, utan ett sätt
    som visat sig fungera här är att man har en liten spade med i traktorn
    och flyttar boet till sidan med den, harvar över och sätter tillbaka boet.
    Efter det brukar vi köra en ring med harven runt boet så att man ser
    nästa drag och med såningsmaskinen. Märker man så tar kråkor och
    måsar samt räven äggen. Med detta regnande lär väl ungarna hinna
    kläcka innan vi sått färdigt. Dunbollarna har en tendens att springa undan
    åt olika håll, och då får man vackert vänta på fotgängarna eller så
    tar man den samma spaden och gräver en ”potero” åt dem och plockar
    dit dem tills man passerat.

    H. Micke

  5. Christer skriver:

    Dunbollarna brukar jag bära över diket till grannens åker 🙂 Annars är det nog ett hiskeligt sjå att hålla reda på var dom finns. Första året jag hade strandskatan häckandes på åkern hann jag harva över boet (visste inte att dom också häckar på åker). När jag passerade följande gång såg jag äggen utspridda över markytan, hittade tre hela ägg (verkar vara hårt skal eftersom de klarade harven). Äggen samlade jag i en grund grop och se på tusan det tog inte honan många minuter att hitta ”boet”.

    I fråga om lärkor är det nog väldigt svårt att se boet från hytten men om man håller lite utkik var dom ”drillar” så kan man till fots inspektera området noggrannare. Ena jäklar på att lita på sin skyddsfärg är dom i alla fall. Ibland kan man nästan lägga handen på den ruvande honan innan hon flyger upp ur boet.

    -> Maj: Lite hänsyn måste man nog ta för vad vore en vår utan lärkor, tofsvipor och spovar. Man gör så gott man kan för att inte störa de häckande fåglarna, tyvärr stryker säkert en hel del med i vårbrådskan trots allt. Besprutningarna verkar dom klara bra i alla fall. Har sett sädesärlor frossa i insekter som ”groggy” efter besprutningen inte kunnat undkomma de snabba fåglarna.