31 augusti, 2012 av Charlotta

Luringen…

Den luringen, den luringen…

Så vacker, gullig, graciös, strömlinjeformad, så enkomst skapad för att röra sej smidigt och snabbt i vatten. Den ultimata fiskfångaren och fångstförstöraren! – Sälen.

Den är så vacker att titta på, såhär på håll, och visst är det något visst när den lurar upp ur vattnet med sitt klotrunda huvud, sina små pliriska ögon och mustascher som påminner om stakaborsten där hemma på trappan.  Så dyker den igen. För man inga väsen av sej, utan väntar stilla kommer den snart upp igen, om möjligt ännu närmare. Nyfikenheten tar överhand!

När man så stått och småbeundrat den lilla krabaten, som man kanske ser en procent av när den är i vattnet, och sedan far för att dra upp näten och konstaterar att den lilla krabaten varit hungrig,  simmat förbi ett dukat bord med diverse läckerheter, förvandlas den i huvudet till (ursäkta språket…) hin håle själv. Tomma nät, och hål stora så man kan dansa schottis igenom dem, får det att svartna för ögonen, och man önskar att sälen i rödaste rappet skulle sätta garnet på tvären i halsen! Om den då tar nån fisk, ok, men varför ska den behöva så mycket tandtråd?

Men inte är det alltid den lagar hål heller, nej nog finns det dom som bara knipsar åt sej det som den vill ha och lämnar garn och huvud av fisken kvar i nätet. Vilket som är trevligare att dra upp vet jag inte riktigt… Om man skulle få välja, så gärna då ingetdera…

Inte kom sälen in hit förr. Den var en sällsynt krabat som man skulle åka rätt långt ut i skären för att få syn på. Nu börjar det vara vardagsmat. På de senaste åren har vi även sett och konstaterat att dom kommer även ”innanför”. Ytterholm ligger lite i gränsen mellan ytterskärgård och innerskärgård. På norra sidan är det tätare mellan holmarna, och det finns inga riktigt stora fjärdar, men på södra sidan är det rätt öppna vatten all väg och det enda som läar när man kommit ut en bit, är typ Polen. Att sälen kommer till södra sidan av Ytterholm är ingenting konstigt, men att den inte är det minsta ängslig eller skygg av att komma ”på insidan” är någonting nyare.

Skärihistorierna om sälar blir bara fler och fler… Man skulle galant kunna skriva hela böcker bara med historier om denna ”slingerbult”. De följer efter fiskares båtar, de vet exakt skillnad i ljud på båt och båt, en sommargäst båt är inget att bry sej om, men när fiskaren startar sin båt för att fara och lägga nät följer sälen efter, och håller koll på ställena där näten läggs ut, så att den sen kan simma samma runda och plocka åt sej middag. OM näten läggs ut… Varför lägga ut nät när man har säl som leker i kölvattnet efter båten? Men vad skall fiskaren göra då? Skjuta? Ja! Men man ska träffa också, och ta tillvara, och vad gör man om man får skjutit sin säl som man fått petat åt sej licens för att få skjuta, och följande morgon kommer det fem sälar till?

Ja, jag gillar sälen, visst ska den också få finnas i vår flora och fauna, men med måtta!

Hur gjorde dom förr då? Ja, det fanns folk på varendaste kobbe som var så stor att det gick att bygga ett hus på, och gärna med så mycket jord på att det gick att få ihop vinterfoder till en ko. Hade man inte möjlighet att ha ko fick man bara lov att se till att skaffa sej annat att leva av, något får kanske, eller så var man utpräglad jägare och fiskare. Sköt gjorde dom, fanns det en säl i närheten var det ingen som såg i kalendern när skafferiet var tomt. Man sköt för man behövde mat. Allt som man såg, som dög till mat sköt man. Det fanns fågel, fisk och säl, och ingetdera har dött ut på grund av att skäribornas skafferi ekat tomma. Sälen var både hatad och älskad. Hatad för sitt fiskande kring bebodda holmar, men till lika älskad när det var tomt i skafferiet och en barnaskara på 7-10 munnar skulle fyllas…

Nu finns det inte så många skäribor kvar, de som finns börjar vara bland det mera utrotningshotade vi har i vårt land. Men några finns, och de gör vad de kan för att få hålla på med det dom kan, och har gjort på hemmanet sedan urminnes tider. Men visst, mat kan man köpa i butiken, inga skafferier behöver eka tomma i dagens värld, det finns mat i butikerna i överflöd, men man skall ha pengar till att köpa köttet till sin soppa också, och var tar fiskaren de, när det snart börjar vara snudd på omöjligt för fiskaren att få fiska sin fisk ifred, för alla hot i olika former, antingen har de simfötter, vingar eller kostym…

2 svar till “Luringen…“

  1. Sussi skriver:

    WORD!
    Träff – sjönk!