11 september, 2012 av Kalle

Livets mening?

Ibland händer det något som får en att stanna upp, att tänka till lite extra, eller kanske i helt nya banor. Ofta stannar det som en tanke, men någon gång kan det mala vidare och vidare utan att man riktigt hänger med. En sådan sak hände idag, men först lite bakgrund

Höstkvällen är ännu ung, åtminstone om man betraktar den vanliga höstkvällen som spannmålstorkningskväll. Antti jobbar på ute i mörkret, jag kan se kontrollamporna från fönstret ett öra som tränats ett helt liv hör snabbt om mullrandet övergår i problem. Automatiken gör att besöken i torken är mera sporadiska nattetid än förr, dock uteblir dom aldrig helt.  Om detta skall detta inte handla. Däremot noterar jag som så många andra att åren rullar snabbare och snabbare. Förr var det spännande att starta upp torken och tröskan, för det kändes som en happening, lite som julafton när man var liten, numera tycker jag att jag knappt hunnit få torken städad innan den skall igång igen. Tiden går. Oavsett hur jag räknar så har jag mer än hälften av mina odlingssäsonger bakom mig och drömmar om riktigt stora nyinvesteringar har förpassats till dom sälla jaktmarkerna. Tillskottsjord kunde ju vara roligt men den skulle ju gärna få vara betald innan kistlocket skruvas på, och med dagens jordpriser är det si och så med det. även om hädanfärden förhoppningsvis befinner sig långt in i framtiden.

För det allra mesta är jag nöjd med mitt liv, och nöjd har jag all anledning att vara. Jag får jobba med det jag tycker om, jag har en fin familj med två kärnfriska flickor och egen hälsa har också stått bi, åtminstone tillsvidare. 364 dagar om året är jag nöjd.

Sen återstår en dag

Det händer sig ibland att man kommer på sig själv med att grubbla över allt jag inte velat göra och fundera om den daneventuellt kommer när jag ångrar mig och hur blir det då. Mycket har jag gjort, men ännu mycket mera har jag inte gjort. När mina studentkamrater for iväg till universiteten stannade jag hemma och tröskade. Senare den hösten återfanns jag på TPK i Dragsvik, och följande höst gick allt i repris, och någon fin skola blev det inte då heller. Det blev bussförarutbildning i Jalasjärvi, för det var för det var det jag ville. Hela tiden visste jag att mitt liv hade ett A-uppdrag, det var jordbruket och allt annat kändes lite som B-uppdrag. En univeritetsutbildning eller ingenjörsdito eller nått, det kändes som C- eller kanske D- uppdrag. Helt ointressant. Hur hade livet gestaltat sig om jag tänkt annorlunda då. Den tanken snuddade inte ens vid min hjärnbark 1984, men idag kan den uppenbara sig som en ilsken mygga som snurrar runt huvudet och kanske t.o.m hugger ibland.

Tillbaka till början. Historien som jag hörde idag utspelade sig visserligen för 10 år sedan men jag har inte hört den före idag. Den handlade om en kille som levde för sin långtradare. Han hade kört på Norge i de värsta tänkbara förhållanden hela sitt yrkesliv. När han var 57 år hittades han på en väg i Norge, död bredvid bakhjulet med snökedjorna i handen. Mina tankar stannade först, sedan tog dom fart. Det där kunde ju vara en spegelbild av mig själv. Om jag återfinns hädangången vid ett traktorhjul vid 57-års ålder, kan jag då se tillbaka på ett liv som varit meningsfullt, eller blir det allt jag missat som väger tyngre. Räcker 3 miljoner kilometer med buss, en lång jordbrukarkarriär och kanske 1000 ambulanstransporter till för att man skall kunna se meningen med livet? Knappast. Visst har jag många gånger tyckt att livets mening ligger och dallrar över veteåkern i sommarsolnedgången, eller kan siktas från tröskan, men är det verkligen så? Någon annan ser livet i en Fotbollsmatch och vem av oss kan säga att vi har rätt?

Bland de saker som jag aldrig gjort återfinns bla att flytta hemifrån, eller rest desto mera. Jag har besökt Sverige, Norge, Danmark och Tallin. Thats it på resefronten. Jag har som sagt inte levt något ”studentliv” för på den tiden intresserade det inte mig. Från den dagen jag fick körkort har jag levt mitt liv bakom olika rattar, och trivts. Hårresande tycker många. Inskränkt tycker andra. Båda har säkert rätt.

Vad har nu denna jeremiad att göra i en bondblogg? Jo, det är bara en reflektion av hur annorlunda livet tar sig uttryck sig beroende på var man är född. Jag blev instyrd som en radiobil på jordbruket, kanske hjärntvättad till att jag ville det. Ingen av mina föräldrar sa det rent ut, men visst var det underförstått redan från tidig ålder. Med andra föräldrar hade jag kanske varit jurist, präst eller journalist idag (det var dom yrkena studiehandledaren försökte trycka på mig) Ingen vet ju vad som finns längs dendär avtagsvägen som man inte svängde in på, men som arvtagare av ett yrke kan man ju inte riktigt svänga hursomhelst heller bara för att kolla. Det gör ju att ett ”arveyrke” ofta kan bli ett ok eller en tvångströja också.

Det var dagens funderingar nerskriva i bloggform. Nu skall jag vandra ner till torken i kolmörkret, titta till automatiken och känna lukten av fukt som pressas ur havren. Allt kommer att vara i sin ordning och jag går därifrån nöjd och glad över att få tillbringa semestern i egen tork och inte på någon kvalmig tvätt- och badinrättning i Phuket

Vad jag missar? Det har jag tack och lov ingen aning om.

Kommentarer inaktiverade.