Den sårbara tekniken

Igår hände då det som vi varit rädda för; roboten fick ett sådant fel att den stod stilla många timmar. Men tack vare bra service så fick vi igen igång roboten på kvällen.

Ett 7 timmar långt uppehåll mellan mjölkningarna är ingenting om man mjölkar två gånger om dagen. Men har man en robot som  mjölkar  hela tiden så blir det nog problem med ett så långt uppehåll, för trots att roboten mjölkar hela tiden, så tar den ju bara en ko åt gången. Listan på omjölkade kor växte förstås hela tiden och en ko som är lågt i  rangen kan få vänta många  timmar på att få bli mjölkad också efter att  roboten kommit igång igen.

Med tanke på detta och för att undvika problem med juverhälsan bestämde vi oss för att starta den gamla mjölkstationen. På så vis kunde vi mjölka alla på kvällen och därmed kunde både vi och korna sova lite bättre på natten. Skulle vi inte ha gjort detta, hade jag haft emot mig en hel brass med stinda juver då jag gick ner till ladugården i morse. Visserligen blev det lite “dubbelmjölkning” eftersom roboten ju inte “visste” att korna var mjölkade utan den mjölkade dem anefter som de gick in till roboten. Men vi räknade med att detta är ett mindre problem än för fulla juver.

Jag måste nog säga att det var riktigt roligt att igen få mjölka på riktigt. Vi mjölkar nog behandlingskor och nykalvade i spann (de går alltså inte till roboten), men hela besättningen har jag inte mjölkat sen 11 juli. Visserligen kunde väl omständigheterna ha varit lite annorlunda, men bra gick det och korna verkade inte heller ta någon större stress över de lite annorlunda  omständigheterna. Vetskapen om att jag inte heller behövde stiga upp halv 5 följande morgon gjorde inte saken direkt värre! 🙂

Tacka vet jag det att vi var så smarta att vi lämnade stationen så gott som intakt. En plats mindre har vi nu då robotens vacumpump står där, men förövrigt är stationen orörd. Det var  just med tanke på dylika situationer som vi lämnade den och i ärlighetens namn har den nog inget värde hos någon annan heller. Den är så gammal att ingen heller skulle vilja ha den och med tanke på var vi bor så bara måste vi ha ett reservsystem så att vi säkert får korna mjölkat om och när det blir tekniska strul med roboten.

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb! Visa alla inlägg av Sonja