11 dagar

11 dagar – så länge höll mitt gamla bilinnerdäck tätt. På fredagen hördes igen ett bekant strilande från vattenkoppen. Nu var det dock betydligt lämpligare tid på dygnet och betydligt varmare så jag kunde åta mej att göra en lite ordentligare reparation. Eller ordentlig och ordentlig, jag plockade bort träkilarna och fixerade istället vattenkoppen med en burk polyuretanskum.  Inte precis som på Strömsö, men jag tror det duger.

Märkligt nog fick jag nu den nya packningen att täta, så mitt påstående att det var en spricka i gjutgodset kom på skam. Jag har faktiskt ingen aning om varför det vägrade fungera den där natten, kanske det bara berodde på mina frusna fingrar som var lite för fumliga. Teorin om att det gått hål på innerslangen visade sig däremot hålla tätt, det fanns ett litet hål som släppte igenom behövlig mängd vatten.

Polyuretanskum måste ju för övrigt vara det närmaste man kan komma ondska på burk. Det låter så bra på pappret: ett spraybart skum som utvidgar sig och fyller ut vilket utrymme som helst, fixerar, isolerar och går att forma med kniv. Verkar finemang ända tills man har det kladdiga eländet på händerna, kläderna, i håret o.s.v.  Jag slår vad om att det står “Made in Gehenna” nånstans på burken om man skulle orka läsa det finstilta. Tur att det var i ladugården man höll till… 🙂

Hursomhelst, koppen sitter stadigt som vore den bultad i urberget och den håller tätt. Ordningen är åtminstone härvidlag alltså återställd.

Författare: Mats

Jag är 42 år, gift och har en son på nio år. Min fru jobbar som lågstadielärare, så mitt jordbruk är ett enmansföretag. Jag har varit jordbrukare sedan 2001. Innan dess hann jag jobba 6 år som lantbruksrådgivare inom växtodling och ekonomi. Gården har ända fram till hösten 2009 varit en mjölkgård, men numera bedriver köttproduktion med dikor och en del växtodling. Det är känslosamt att lämna en produktionsform som funnits på gården i generationer, men samtidigt spännande att ge sig i kast med något nytt och lite obekant. Tanken är i första hand att sälja kalvar vidare till specialiserade uppfödare, i framtiden kan också egen uppfödning komma i fråga. En riktigt intressant tanke är att själv slakta och sälja köttet direkt till konsumenter, som jag börjat testa i liten skala. Växtodlingen har bedrivits ekologiskt sedan 1995 och husdjuren sedan 2010. Ekoodlingen passar gården rätt bra och gör enligt min mening produktionen lite mer spännande. Spänningen är visserligen på gott och ont, går det bra är det extra kul men går det åt pipan svider ordentligt.