13 januari, 2013 av

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan ”hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med ”blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på ”learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att ”noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen  🙂  Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.

Purjo klar för paketering.

Etiketter: , , ,

6 svar till “Purjo.“

  1. Kimmen skriver:

    Det är synd att t.ex. purjo, blomkål, broccoli osv. odlas såpass litet hos oss. Jag har saknat inhemsk purjo redan i månader, här i huvudstadsregionen tar den alltid slut senast i november. Men tydligen har ni bättre uppe i Österbotten, måste väl åka dit av och an bara man vet var man får köpa… (Kilopriset blir förstås därefter, men vad gör man inte för den goda sakens skull??)
    Att beställa ett kilo per post skulle kanske vara ett intressant experiment, bara för att se i vilket skick produkten kommer fram! Purjo är ju ändå mer stryktålig än tomat, men hur den klarar eventuell köld är förstås en annan sak. Då skulle ju också posten få litet sysselsättning, när brevskrivandet nästan upphört tack vare e-post, Skype, FB osv.

  2. Christer skriver:

    Hej Kimmen.
    Visst är det synd att ni där i huvudstadsregionen inte ges möjlighet till tillgång av högklassiska inhemska grönsaker. Jag brukar sälja lite produkter genom att ställa upp på de lokala marknaderna och det finns faktiskt folk som kommer med tåg från huvudstaden för att få tag i våra produkter. Posten är nog knappast ett alternativ för produkter som fordrar noggrann temperatur.

    Brukar också emellanåt besöka den affär i huvudstaden som profilerar sig som en affär med kvalitetsprodukter när jag har någon timme över i väntan på tåget hem. En gång stod jag och en kollega och studerade lite sallat till den milda grad att avdelningsföreståndaren kom för att se om hon kunde hjälpa till med något 🙂 Vi kommenterade den bedrövliga kvaliteten på den spanska sallaten och fick faktiskt medhåll, ”joo, sallaten är nog inget vidare men det är det enda vi har” beklagade hon sig. Så visst är det synd om er där i metropolen.

    Kanske får vi bondbloggare slå oss ihop om en försäljningspunkt i den stora staden? Mats med nötkött, Charlotta med lammkött, jag med grönsaker och kanske kan Sonja bidra med betingsmjölk. Eventuellt har Nisse och Kalle också något att bidra med?

  3. Kimmen skriver:

    Jo, vi har några Prisma-marketar som infört konceptet ”maatilatori” där man på en viss yta saluför småproducenters ”heimlaga” produkter, t.ex. bröd, choklad, safter, sylter etc. och garanterad inhemskt!
    T.o.m. äkta obehandlad komjölk finns samt mjölk- och köttsorter som inte finns i vanliga butiksdiskar. Priset – nåjo, betydligt högre men man får väl tro att man får renare, hälsosammare och godare mat. Slipper man dessutom äta piller av alla de slag så tjänar man ändå på affären.

    Enda nackdelen är att man måste åka 10-20 km varje gång man vill komma åt dessa, och då borde man köpa nästan en veckas behov på en gång. Om inte affären råkar vara nära arbetsvägen förstås, vilket som tur gäller undertecknad.

  4. Christer skriver:

    Kan vara bra att skilja på inhemskt och utländskt med olika ”torgkoncept” speciellt nu då allt skall saluföras i svarta enhetliga emballage. Synd att ”torgen” skall medföra ett högre pris för konsumenten, antagligen passar handeln på att utnyttja rådande trender?

  5. Kimmen skriver:

    När man läser att Fazers ”inhemska” rågbröd bakas på mjöl från Polen eller någon annan utrikiska blir man ju minst sagt misstänksam. Kan man tro på att Kimito kvarn har rent inhemskt mjöl i påsen? Hoppeligen.
    Måtte globaliseringen hållas utanför landets gränser, inte är det ju logik heller i morgonens nyhet att forellen numera måste vara 65 cm för att få tas upp medan laxen duger som 60 cm, trots att den naturligt växer sig större!!! För en ingenjör blir sådan matematik lika obegriplig som om någon skulle vända Einsteins relativitetsteori tvärtom och påstå att minsta hastighet i universum är ljusets.
    Dessutom undrar man hur och vem som övervakar vad ester, letter, litauer, ryssar och polacker drar upp ur Östersjön. Kanske de tar vad som kommer som går att äta utan att stå med måttbandet i hand hela tiden…

  6. Christer skriver:

    Har ju inte sysslat med fiske annat än lite mete men har förstått att yrkesfiskarna inte har det lätt vad gäller olika krav och regler…………