Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

 

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

6 reaktioner till “Ett steg till för nästa generation”

  1. Tack!

    Dina inlägg är alltid lika intressanta att följa! Det som fick mej att reagera idag var att du talade om Ribackhuset. Själv bor jag på Ribäck i Ribäckbacken, som är en liten by, där jag är uppvuxen och på gamla dagar haft förmånen att flytta tillbaks till. Jag pysslar litet med specialpotatisodling, främst experiment med gamla ekologiska sorter, för eget nöjes skull. Och vintervitlök, inte att förglömma. Mums!

    En som flyttat tillbaks till sitt barndomshem, där min släkt bott och odlat sedan slutet av 1600-talet, känner sej lycklig att kunna dra sitt lilla strå till stacken på sätt eller annat!

    Fortsätt kämpa och ge inte upp gällande ungdomen. Vi har också våra egna i samma ruljans som du!

    Hälsningar!
    Maj-Len

  2. Intressant att namnet bara skiljer på två punkter … Här sysslas det också med potatisförsök men vildsvinen bökade omkring de sju olika sorterna så vi inte vet vad som är vad mera.

    Ungdomarna är betydligt bättre än jag var i tiderna så där finns inga problem. Men de har det inte så lätt i dagens värld som är ganska krävande och stressig. Min pappa hjälpte mej och plöjde ännu som 86-åring så jag får väl betala tillbaka med att hjälpa till så länge jag är till någon nytta. Men visst är det trevligt då någon är intresserad av att fortsätta.

  3. Verkar finnas behov av att beskriva farmlivet för allmänheten på andra sidan atlanten också. Även om det mesta är storskaligt “over there” så kanske nästa generations bönder kan inspireras av denna film som släpps nästa år. Se trailern http://www.farmlandfilm.com/#trailer

  4. Mitt hemställe hade bygdens största ria! Och alla i bygden kom till oss för att mala sitt mjöl! Många stod i kö för att hämta sin mjölk, likaså! För att inte tala om att de satt på soffbänken för att få ringa och också då det var deklarationstid, för att få hjälp av min morfar, att deklarera!

    Till andra specialiteter hörde, att den kommunala polisen kom ut och granskade, vem som hade satt ut krokar i träsket …

Kommentarer är stängda.