20 september, 2014 av Nisse

Tur i oturen (hasi)

Tröskandet är den mest nervösa tiden på året. Skall tröskskrället hålla ihop ? Förra lördagen satt vi och drack kaffe och undrade om det faktiskt skulle fungera en hel tröskning utan större fel (då hade vi tre hektar kvar).  Jahapp, då tystnade tröskan och Henrik kom in. Det dunkar nånting …

Vi hade ju skruvat ihop plåthöljet som spruckit så vi befarade det värsta. Men det var ”bara” ramen till skakarbordet som brustit.  Inte första gången det heller. Då gummibussningarna på upphängningarna blir slitna så faller bordet ned och ligger på en axel som slipar av ramen. Avståndet till axeln är alldeles för litet och konstruktionen kunde ha varit bättre.

Nå, det blev att flytta en våning nedåt och Henrik kröp in i tröskan och skruvade en dag där för andra gången i år.  Då vi satte in vinkeljärnet så låg han på halmskakarna med huvudet nedåt inne i tröskan – nu låg han med huvudet nedåt på skakarbordet under halmskakarna. Jag sprang efter verktyg och plockade upp det som föll ned. Det behövs absolut två personer för att kravla sej ut ur tröskan för att hämta en nyckel som behövs kan ta lång tid. Om jag hade krupit in så är det fara för att de varit tvungna att dra ut mej med vajertaljan i fötterna …

DSCN4226

Egentligen ger fotot en alltför positiv bild av arbetsmiljön. Han kunde inte ens vända sej utan att skuffa sej bakåt först. Men det gick och efter en dag hade vi ramen ut ur tröskan och jag svetsade ihop den – efter att ha skurit bort de gamla stödvinklarna som jag svetsat fast för ett par år sedan. Det var ju ingen dyr reparation om man inte räknar nånting för arbetstiden. Men litet knepigt var det att får ramen rakt ihopsvetsad. Med en massa svetstänger och stöd och allmänt slåande och härjande med stora smideshammaren så fick jag den behjälpligt rak i alla fall.

DSCN4231

Och så var det bara för Henrik att krypa in igen och dra ramen över sej tills den var på plats. Det var inte världens enklaste sak att få i skruvarna. Man fick ligga och stöda sej på en hand medan man försökte känna var skruvhålen fanns med andra handen. Naturligtvis såg man inget.

Nu hade jag tillverkat två tjocka brickor (12 mm) som vi satte in under bakre fästet så att ramen kom litet högre och förhoppningsvis inte slits av lika lätt som förut. Mycket utrymme förrän hela skakarbordet började ta i halmskakarna ovanför fanns det inte men det gick.

Därefter smet vi till Sverige och lämnade den stackars pojken ensam med tröskandet (då hade bokningen blivit uppskjuten tre gånger redan). Det var ju moraliskt fullständigt förkastligt. Förr skulle alla sitta och vänta på att tröskandet skulle bli färdigt. Allvarsamma och medkännande. Skratta fick man inte och alls inte åka bort. Där ser man hur moralen förslappas hela tiden …

Nå, Henrik klarade ju sej galant och skickade enligt gammal tradition följande dag ett textmeddelande: ”Hasi”. Huvudsaken var att han fick in Zebran som vi odlade som utsäde för nästa år.

Och skörden ?  Ett uselt år igen. Jag håller med Kalle att torkan i alla fall är bättre än det eländiga regnandet vi hade i juni. Då drunknade all brodd i svackorna på leråkrarna. På de lättare jordarna klarade vetet sej ganska hyfsat. Tyvärr har vi bara en hel del leråkrar. Men säden var ovanligt torr då vi tröskade. Mellan 13 och 16 % och det är sällan det händer hos oss. Dessutom var det rena högsommarvädret så det torkade fint då jag blåste litet för att jämna ut fukthalten.

Det har varit sju sorger och åtta bedrövelser den här sommaren och ett tag såg det ut att bli en regnig höst. Men vi hade tur med vädret så det var verkligen perfekt tröskanväder i år. Och så var vetet ju lättröskat (med ett strå här och ett där) och vi körde med full fart över åkrarna. Priserna är  i botten men jag säljer först nästa sommar så vi får se hur världen ser ut då.

 

 

 

Etiketter: ,

Kommentarer inaktiverade.