29 september, 2014 av Kalle

20 år efteråt…..

Det finns ingen planering bakom, det bara blev så. i söndags klafsade jag bland annat runt i utfallkanterna och sökte täckdikesutloppen som jag märket upp senast för sådär en….få se…typ 20 år sen.

Plötsligt stannar tankarna. 20 år sen. Ja, det är på dagen 20 år sen dessa täckdikesutlopp blev nerlagda. Hur kan jag minnas det? Såklart jag kan. Det var ingen vanlig dag. 28 september 1994.

Vi tar det från början. Min far som började vara till åren när detta hände hade hela sommaren tjatat om att täckdikena nog höll på att slamma igen. Jag var av annan åsikt men jag var ju bara en 30-årig pojkslyngel så han malade vidare. Hela sommaren lyssnade jag på detta envisa osande om täckdiken och blev mer och mer led i det hela.

På eftermiddagen dagen innan, det var en onsdag tror jag hade jag varit på besök hos bekanta i Vörå. När jag kom hem på senkvällen kom min mor och berättade att pappa hade beställt en grävmaskin till följande dag som skulle börja gräva upp täckdikena. Då blev jag arg. Eller egentligen inte arg – snarare vansinnig. Rabiat. Galen. Jag skällde på mamma som råkade stå ivägen nåt så till den milda grad att jag tror hon borde gått i mentalt baklås.

På natten sov jag lite illa, dels av ilskan, dels av lite ånger över att hon fått ta hela smällen, och visst märkte jag att det både regnade och stormade, men tänkte väl inte så mycket på det.

På morgonen när jag höll på att lasta rörändar -fortfarande arg- kom mamma vandrande över gården och frågade om jag hört vad som hänt. Jag svarade artigt: ”Nä. och oavsett vad du säger tänker jag inte bry mig” Hur fel kunde jag ha?

Estonia hade gått under och världen blev sig inte riktigt lik efter det. På den här tiden var jag ofta som busschaufför på Sverigefärjorna och anade väl snabbt att nån kollega kunde ha gått under med båten. Så var inte fallet, men visst berördes man mycket av nyheten. Så som alla andra förstås.

Grävmaskinen kom och utloppen blev nog nerlagda denna egentligen ganska vackra septembermorgon, men stämningen var tryckt. resten av dagen minns jag inte så mycket av, den tillbringades väl mest framför TVn antar jag.

Nu skall då åter en utfallsrensing äga rum här och utloppen skall sökas upp och kanterna röjas. Det är ingen vacker syn att beskåda åkerkanterna. Det är tack och lov inga ”vibåskar” som växer där utan mestadels rönnar av någon märklig anledning. Rönnen växer ju gärna så att det ur en rot kommer 10-20 armtjocka stammar, så den är lite redigare att såga ner än vad viden är men inte alls lika samarbetsvillig som björken.

DSC_0342

Det är väl närmare 15 år som jag varje höst bestämt mig för att nu skall dessa bort, men alltid har mitt motto ”skjut aldrig upp till morgondagen det du kan lämna ogjort redan idag” spökat, och varje vårsådd har träden varit kvar. Nu var det inget att välja på för nu skall då utfallen rensas. Om jag hade fuskat nu hade övriga delägare i utfallet kommit på besök – förmodligen beväpnade – och så mycket är inte lättjan värd.

Hela den gångna helgen har alltså gått i utfallens tecken. Otroligt nog var det klart på söndag kväll, men utan missöden gick det absolut inte.

På lördagen hade jag assistans av en kompis som hjälpte till några timmar. När han åkt bestämde jag mig för att göra det som man aldrig skall göra. Dvs ”ta några träd till” Det finns ju ett ordspråk som säger att man alltid skall låta dagens sista träd vara för det är då olyckor händer.

Trots det gav jag mig på det och gjorde alla fel man kan göra. Försökte fälla mot vinden, slarvade med fällskäret och hade inte ens riktigt ordentliga skyddskläder. Framför allt hade jag inte sett ut reträttvägen som alltid är viktig när man fäller träd. Alltså riktigt riktigt klantigt tillställt.

Rönnen for omkull, stammen slog mot mig, jag tog ett steg bakåt och sen låg jag på botten av ett utfall med dess kallvatten och förmodade bisamråttor. Turligt nog utan kroppsskador men med en motorsåg helt under vatten, stövlarna fulla med vatten, genomvåt och med svårt skadad självkänsla. Sådär dum får man bara inte vara.

Sågen var så långt under vatten att jag fick dragga efter den men fick upp den och otroligt nog så gick det faktiskt att såga med den på söndagen trots att både förgasare och cylinder var fulla med vatten.

DSC_0344

De flesta stammar var av kaliber som synes på bilden.

Och jo, jag sågade nog på söndagen fast jag lovade mig på lördagen att aldrig greppa en motorsåg igen. Men såna tankar går över.

Ett svar till “20 år efteråt…..“

  1. jesses skriver:

    Jesses vilken händelse.. tur hade du nog en aning för det var ju bäddat för en katastrof.. vatten såg träd usch.
    Men den som inget gör för den händer inget,,
    Vi har hos oss haft den ena oturen efter den andra.. men härtills är det ”döda-maskiner” som jäklas.. Först for elevator remmen i torken en fredag , kopporna hade lossnat flera stycken, nåja på måndag fick han åka till Antti fabriken efter ny rem och på tisdag var torken igen igång. Sen då vi hade c:a 7 hektar vete otröskat och det skulle börja regna då for tröskan sönder, det tog nästan en vecka för o få ny del.. Vår ena granne kom och räddade vetet, bra var det. Så blev det ena gamla traktorn i tur så den är hos ”doktorn” ännu,, För vi borde ju börja med plöjningen och då behövs ju dragaren.. nåja så på fredag då bonden skulle fortsätta plöjningen med sin traktor, han har lite börjat , han for till arrende-åkern och joo då var bakringen tom, det blev en show för o få loss plogen o så mycket luft i ringen att vi fick hem den.. då var fredagen långt , nåja han fick tid till måndag moron för o lappa ringen.. Detta var ju igår,, så skulle han sätta lite luft till på kvällen… döm om hans förvåning då hade kompressorn fått fnatt,, ingen ström i den.. så nu är han efter hjälp… Då inget annat krångla på söndagen så tyckte hans mobil-telefon att nu ska jag jäklas ,, den gick inte att ringa med.. endast 5 månader gammal.. så den är under behandling.. Vi har nog undrat att vad skall ännu hända innan året är slut. Men så länge vi ”levande” klarar oss då är allt OK
    Så till allihopa en bra höst utan krångel.. Hälsar vi från öst-nyland