10 maj, 2015 av Kalle

Dröm eller mardröm?

På torsdag kväll skickade jag iväg årets stödansökan. Den for iväg efter några kvällars funderande och ganska många ”måste-bara-bort-från-detta-en-stund” pauser. Egentligen är ju VIPU-programmet riktigt bra, och det är ju självkorrigerande så slarvfelen elimineras ganska långt, men årets nya bestämmelser (läs; dumheter) har ju ändå gjort att man känner en viss skräckblandad vördnad inför hela systemet. Det är ju lindrigt sagat ganska många pengar det rör sig om, man står ju och faller med stöden, det är inget att sticka under stol med. Dock måste jag säga att jag är glad över att jag inte behöver fylla i blanketterna manuellt, för då hade nog ganska många fel lyckats smyga sig in. Detta gäller dock inte kartritningen, den är ganska bökig i Vipu programmet.

En tanke slog mig när jag klickade ”sänd” på musen. Min dator är placerad så att om jag höjer ögonen från skärmen ser jag skymten av åkrarna bakom uthusen. Åkrar som en gång i världen har varit något annat än åkrar. Sjöbotten från början, men nu var det ju inte precis så att sjöbottnen var färdig odlingsmark genast det torkat upp, utan många många generationer har slitit med att bereda det som idag är den odlingsmark som hela systemet leker med. Med systemet menar jag Marknadskrafter, EU, MaVi, vår regering och även till en viss del vi landbrukare.

Det var precis det jag kom att tänka på. Låt oss gå tillbaks till en tid som inte ligger så långt borta. Låt oss säga slutet på 1800-talet. Då slet man formligen ut kroppen på jordbruket. Det slogs gräs med lie, stenar bröts med hävstång och kördes iväg med häst i bästa fall, kanske tom för hand från åkrarna. Det var nyodlingar som började med svedjebränning och en ändalös stubbrytning som kunde ta kål på en hel generation. Sällan blev husbonden över 50 år för då var man redan så slutarbetad att det bara var slutet kvar.

Det som vi nu sitter och för in i våra dataprogram är resultatet av allt detta slit. Det blir helt enkelt en absurd ohanterbar tanke när man gör en liten rörelse med höger pekfinger och trycker på ”sänd blanketterna” och vet att det är härifrån min lantbruksinkomst skall komma. För all del, den kommer inte bara av klicket, men låt oss säga tvärtom – ett uteblivet ”sänd blanketterna” klick skulle betyda att lejonparten av årets inkomst inte skulle uppenbara sig alls.

Dröm eller mardröm?

Visst kan det tyckas som ett drömläge för någon. Bara ansöka om stöd och få det. Nåja, så enkelt är det ju inte, visst måste jobbet utföras precis som förr, kanske inte med stötting och hävstång, men alla arbeten har ju blivit enklare så såklart även lantbruksarbetet. Skillnaden är det att idag är vi odlare närmast statsanställda. Systemet spelar och vi dansar. Visst kan man hoppa av dansen men då sågar man också av alla möjligheter att verka vidare i branschen.

Ett bra exempel på detta att verkligheten skall anpassas till teorin märkte jag av gällande mina dikesvallar som uppstod i fjolhöstas vid utfallsrensningen. Jag hade tänkt låta dom ligga över sommaren och köra bort dom i höst då det finns mera tid. När jag började studera stödvillkoren såg jag att odlingsmarken under vallarna måste anmälas som skilda jordbruksskiften, som såkallat ”tillfälligt icke odlat” Det betyder att stödet uteblir för all areal som ligger under  vallarna, och så långt kan man vara med och leka, men när man sen kommer underfund med att det skall ritas kartor över var vallarna befinner sig och att dessa kartor på en meter när skall stämma med verkligheten och att det berör alla mina basskiften och att det skall göras i ett komplicerat dataprogram och att man erhåller stödavdrag om kontrollanternas måttband inte stämmer med den teoretiska verkligheten på åkern så då passade inte dansen mitt taktsinne mera.

Jag anlitade entreprenör med bra jordvagn och grävmaskin som jag lät köra bort vallarna på några dagar. Själv har jag nämligen varken tid eller jordvagn. Det kostade förstås en del, men ändå betydligt mindre än vad det hade gjort om det kommit sanktioner för att jag inte fått vallarna rätt inritade i den virtuella verkligheten som går under namnet VIPU.

Lite sådär går böndernas vardag idag. Man läser regelverket, förstår långtifrån allt och accepterar ännu mindre, men gör sitt bästa för att uppfylla det. Jag  har verksamhet på ungefär 60 hektar (skog och jord) men ett missförstånd eller ett galet placerat musklick kan i värsta fall få oanade konsekvenser. Det gjorde det inte på stenbrytarnas tid.

Dröm eller mardröm?

Ett svar till “Dröm eller mardröm?“

  1. Nisse skriver:

    För mej är det mest tandagnisslan då jag fyller i stödansökan. Men jag tänker på att bönder i alla tider varit tvungna att stå ut med dumheter. Förr var det kungen och adeln som hittade på det ena töntigare än det andra och bonden hade bara att lyda. Så det har inte blivit bättre även om fogdarna numera bytt namn och kallas inspektörer.

    Men datasystemet är bra (förutom kartritandet). Det går väldigt bra för oss som inte ändrar på så mycket även om det i år kommit en del underligheter och en hel del osäkerheter. Just nu undrar vi om skyddszonerna. Vi blir bundna i fem år men hur är det med ersättningen ? Den kanske går mot noll redan om ett år …

    Som om man inte skulle ha tillräckligt med osäkerhet på grund av vädret – byråkraternas och politikerna skulle inte behöva öka på osäkerheten med sina hugskott.