Näringshjulet.

Jag och ett tiotal bönder här i Vasa-trakten har under några kvällar suttit och diskuterat vatten och näringsfrågor i ett forum kallat “Näringshjulet” som letts av det lokala lantbrukssällskapet. Det har varit intressant att ta del av de funderingar som konsulenterna på sällskapet har och i kväll berättade Jussi Knaapi (känd skribent i finska jordbruksrelaterade tidskrifter) om bland annat faktorer som påverkar kolbindning och markliv. Ett vitt begrepp som vi nog enbart hann skumma lite grädde av under de tre timmar som vi satt samlade.

Lite av allt är min tes då det gäller maten. Tomaten hade redan åkt i magen när bilden togs ifall nån undrar var grönsakerna finns.

Under kaffepausen kom vi att diskutera hur näring påverkar oss människor och jag drog ju förstås fram min tes att “eftersom allt är giftigt och att det enbart är mängden som bestämmer om det är dödligt eller inte så tror jag att det är bäst att äta lite av allt”. Att helt vara oäten är ingen bra lösning vet vi ju från tidigare men vi kom in på det där med mängden. De flesta av oss menade att vi kanske äter för mycket och att det syns när man ställer sig på vågen. Många påstår också att det för att undvika fetma bara är att justera energiintaget i förhållande till energiförbrukningen. Riktigt så enkelt tror jag ändå inte att det är då många som är magra som stickor äter som en häst och vice versa. Så det är nog något med ämnesomsättningen som också spelar in och säkert också genetiken. För att riktigt krångla till det kom jag att fundera över om också kroppen kan anpassa sig till utbudet. Jag har ju nu sen jag blev ensam märkt att jag nog äter kanske en 30% mindre än tidigare, speciellt kvällar och veckoslut så lämnar något mål bort och portionerna har blivit enklare och mindre. Jag har nu bara inte varit hungrig och sen är det inte riktigt samma sak att sitta och äta för sig själv, jag tycks helt enkelt inte vara den typen som sitter och tröstäter. Snöläget har gjort att jag kanske rör på mig lite mindre i och med att det inte just blir nåt skidat och de senaste veckornas flunsasymptom har också hållit mig hemma från skogen. Men i övrigt rör jag mig som normalt så att energibehovet skulle ha sjunkit med 30% stämmer nog inte. Så enligt tesen om energiintag och -förbrukning så borde ju vikten gå ner, så har den dock inte gjort trots att ämnesomsättning och genetik torde vara oförändrad.

Så till dagens fråga: kan kroppen anpassa sig till ett lägre intag så att den suger ur mera ur den mat man sätter i sig när tillgången minskar? Om svar ja så borde det kanske synas i WC-stolen men jag har nu inte kommit mig för att väga och bokföra outputen av restprodukter. Men säkert finns det nån medicinskt vetande eller näringsterapeut som har svar. Eller varför inte nån grisbonde som har koll på det här med tillväxtfaktorer.

Det diskuteras också ibland om vår mat är näringsfattigare än tidigare, fick under båtseminariet i januari ta del av följande bild som stärker den teorin. Men om så är fallet siar jag inte desto mera än att visst kan växtförädlingen ha lett till att en del saker och egenskaper har prioriterats framom andra.

Enligt denna bild var maten 1991/2002 i de flesta fall “fattigare” än den var på 1940. Kom inte att fråga föredragande var undersökningen gjorts så källkritiken något bristfällig.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

4 reaktioner till “Näringshjulet.”

  1. Hälsohysterin har lett till att man numera struntar i alla råd om “hälsokost”. Då man för ett obarmhärtigt liv om nånting som ökar nån risk med 0,01 % och det litet senare kommer nån “undersökning” att det också var precis tvärtom (inte alls förvånansvärt) så är det bara hälsohysterikerna som orkar bry sej. Men mera sansade människor tycker att det hemodlade smakar bättre och jag tror kroppen säjer till att det skall du äta. Vi hann inte sätta potatis på grund av takbygget förra sommaren och vi ångrar oss djupt.

    Det är nog så att förädlingen är inriktad på hektarskörd och inte smak eller kvalitet. Så produkterna blir allt näringsfattigare. Det som inte alls är hälsohysteri utan sunt förnuft är att folk allt mer vill köpa av lokala och gärna små odlare. Då är oftast kvaliteten bättre. Vi åt i går runda och fina potatisar – som inte smakade nånting. Då har vi hela vintern ätit små två år gamla potatisar som vi fått av grannen. Inte vackra men de mskar åtminstone potatis. Och jag tror vi har smaklökar för att de skall berätta oss vad vi borde äta. Måttligt förstås. Och mångsidigt. Det är ju inte bra att vräka i sej godsaker i stora mängder. Till all tur så avskyr jag karameller och annan choklad än den mörka.

    Jag gillar Runegrenstårtår men då vi hade vår traditionella Runegrensdag (Runeberg heter han visst) så blev det också för mycket. Däremot ser jag fram emot att snart få äta temlor (som Ture Sventon brukar säja) – alltså det vi kallar fastlagsbullar. Det är fint att den bättre hälften odlar en massa grönt och rött och gult så det blir omväxling. Men eijji poteetär ska he noo va i år !

  2. Svenska livsmedelsverket har gjort en sammanfattning huruvida maten har näringsfattigare än tidigare, uppenbarligen är det inte så lätt att reda ut. Analysmetoder kan göras på olika sätt man odlar inte på samma platser som tidigare etc. Helt uppenbart är ju t ex att spannmålssorter med kortare strålängd ger lägre mineralinnehåll, men det är ju inte förvånande.

    https://www.livsmedelsverket.se/livsmedel-och-innehall/naringsamne/har-gronsaker-frukt-och-spannmal-blivit-mindre-nyttiga

  3. Så är det säkert, och proverna från olika tider borde ju omfatta samma växter från samma plats för att se hur sortförädlingen påverkar. Men förstår att det är det som den vanliga konsumenten köper i butiken är det som intresserar näringsvetarna. Att gödslingen påverkar det har man förstått tidigare då det syntes bra vad gäller tillsats av selen som vi av naturen har litet i våra jordar.

    Klippte ut vad som nämndes om Finland:
    “I Finland (Ekholm 2007) jämfördes halter av elva mineraler i 28 olika grödor med 30 år gamla data från “the Finnish Mineral Element Study”. Resultaten visade att kalium, mangan, koppar, zink, nickel och metallerna aluminium, bly och kadmium minskat i torrsubstanshalt
    halterna av magnesium, kalcium, fosfor, järn och kobolt var oförändrade, medan selenhalten ökat.
    Författarna föreslog att skillnaderna i näringsvärdet kan bero på olika sorter och gödsel men det skulle även kunna påverkats av att de grödor som analyserats på 70-talet framförallt var inhemska, medan en högre andel av de som provtogs på 2000-talet var importerade. Att selenhalten ökat förklaras av att selen tillsätts i mineralgödseln i Finland i dag.”

  4. Det där med smak har jag funderat mycket över. Och jag har en teori om att hårt tvättade eller borstade rotfrukter/lökväxter tappar smak om dom därtill lämnar att stå länge i lager, butiker och hemma hos konsumenten innan de förbrukas. Det kan vara att dina egna som oftast tas fram ur jorden/lagret just innan de tillreds smakar bättre av den anledningen. Jag har ju partimärkning på de produkter vi packar själva så jag vet för hur länge sen de har paketerats, man borde på skoj när man hittar en “gammal” påse i butiken köpa hem för att jämföra.

    Sen har jag också en annan teori om att kroppen vänjer sig med de lokala produkterna så att man mår bäst av att äta det som växer i närområdet. Om man i generationer bott på en och samma plats och hållit sig till föda från lokala lantsorter/vilda växter och bär så är kroppen van vid dessa och hålls friskare och man är också van vid de mikrober som följer med maten. Men idag reser ju maten mer än en själv så det är svårt att veta.

    Åt en fastlagsbulle till kaffet idag och håller fortsättningsvis fast vid att fastlagsbullor ska va söta av grädde och mandelmassa medan semlorna i sin tur ska va salta och gärna innehålla skinka och ost.

    God fortsättning på veckoslutet……..

Kommentarer är stängda.