2 maj, 2018 av Nisse

Spionkamera 2018

Vi var på ”semester” i skarven mellan skogsvinter och vårsådd. Sedan tänkte jag komma tillbaka och ta itu med vårbruket med nya krafter – men hade inte räknat med en eländig förkylning. Näsan rinner och är svullen (och huvudet känns svullet det med). Så i den mån jag orkat upp ur soffan så har jag sysslat med att beställa besprutningsmedel och försökt få mina nätverkskameror att fungera.

Som ni vet så har jag sysslat med övervakningskameror redan i många år. Den första var en Axis 207W som jag köpte år 2008. Den var ganska dyr – närmare 300 euro. Den hade inte så bra bild och så gick den sönder fastän den skulle vara av god kvalitet. Därefter har jag bara köpt billiga kameror och det har lönat sej. Visst går de sönder också men då kan man köpa en ny som vanligen är både bättre och billigare. Jämför bilderna nedan från en kamera av årsmodell 2017 och en från år 2010:

Men den äldre kameran var ännu för ett par år sedan bättre – nu har färgerna blivit blacka. Nedan en bild från 2016 (som är från juni så grönskan var då också snyggare).

Bilderna är helt obeskurna och man ser att den nyare kameran har ett annat bildformat 16:9. Det är inte underligt att skärpan är bättre för den gamla kamerna gjorde foton med 110k storlek medan den nya ger 3500k storlek.

Den nya (tillfälliga) kameran.

Man märker att bildvinkeln är betydligt större för den nya kameran vilket tvärr också gör att bilden förvrängs en aning. Vägen borde gå svagt nedåt till höger men inte alls så mycket som på bilden. Det här är övervakningskameror så man tar inte så allvarligt på att korrigera förvrängningen. Viktigare är tydligheten.

Nu är också den nyare kameran redan föråldrad. Dagens kameror ger ännu skarpare bild och man kan köpa upp till 8MP (Megapixel=8 miljoner bildpunkter) relativt billigt på eBay. Betydligt billigare än den första Axisen från 2008. Dessutom har de nya kamerorna zoom som är upp till 30 gånger. Och det är optisk zoom så man förlorar inte pixlar som med digital ”zoom” (som är rent lurendrejeri). Digital ”zoom” betyder bara att man beskär bilden. Men kom ihåg att de stora bilderna kräver mycket av nätet. 8MP(=4K) kräver 20-30 Mbit/s och i praktiken fibernät.

Nu har jag beställt en ny kamera med 20 gångers zoom som kan vridas åt alla håll med fjärrstyrning över nätet. Dessutom har den tvåvägs ljud så man kan prata med någon som står nära kameran. Jag har alltid tyckt att det är underligt att de tidigare kamerorna inte haft ljud för man har stor nytta av mikrofon vid övervakning. Och priset är bara 2/3 av den första kamerans pris trots alla finesser.

Det är i alla fall besvärligt att köpa nätkamera för utbudet är mycket stort och ibland är uppgifterna om kameran lindrigt sagt usla. Jag hade tid att surfa en hel del (på grund av förkylningen) så jag gick igenom de flesta kameror som jag hittade. Eftersom jag ville ha en billigare kamera så blev det enbart kinesiska kameror – de övriga är i en helt annan prisklass. Och med tanke på att de också blir föråldrade snart så vill jag inte betala onödigt mycket.

Ett stort problem som folk kanske inte tänker på är hur man skall kunna se på kamerans bild. Och det är speciellt besvärligt för mej som bara kör Linux för de flesta kameror är gjorde enbart för Windows. Ironiskt nog använder de nästan alla Linux inne i kameran … Om man vill sätta sej in i dessa nätkameror så kan det löna sej att titta på

Unifore

och speciellt Technology News. Klicka på Blog och sedan på Technology News. Där finns de mest kunniga och grundliga artiklar jag sett om kinesiska nätkameror. Typiskt nog är de väldigt likadana även om en mängd olika firmor säljer dem på nätet. Man får vara försiktigt så man inte köper en föråldrad eller nedbantad modell. Annonserna motsvarar inte alltid verkligheten och man skall lusläsa dem och jämföra dem grundligt.

Den kamera jag köpte har en Sony IMX291 bildsensor som är en av de känsligaste och bästa (utom proffs förstås). Det finns gott om jämförelser med andra på Youtube.

Det första man skall göra är att stänga av alla P2P-program som tar kontakt till tillverkarens server för annars så blir man själv ett objekt för spionage. De för reklam om att det är SÅÅÅ enkelt att installera kameran och få bilden i mobilen. Fall inte för det ! Lättjan är alla lasters moder och har ställt till med mycket elände vilket Facebook-skandalen bevisat (men det är samma sak med Google och de andra också).

Mina kameror har jag installerat bakom dubbla brandmurar och hindrat all kommunikation till tillverkarens server. Jag ser på dem enbart över krypterad ssh-förbindelse (VPN går lika bra). Ni vet väl att alla kinesiska kameror (och troligen de flesta andra också) har inbyggt en bakdörr så den som känner till den kan koppla in sej när som helst … På det viset raderades två av mina kameror fullständigt förrän jag började sätta mej in i problematiken (jag lyckades sätt in programmen tillbaka men det var verkligen besvärligt).

Det finns en mängd program som man kan använda till att se och styra kameran men jag tycker att standard ssh (secure shell) är det bästa. Med ssh ställer jag in bildströmmen och så använder jag VLC (också ett standard gratisprogram) för att se på bilden. Inställningarna kommer man ofta åt via vanlig Firefox eller Internet Explorer. Men köp inte kameror som använder ActiveX för det betyder problem. En bra kamera är helt oberoende av vilken maskin och operativsystem man använder. Den blir litet dyrare men det lönar sej.

Speciellt i Sverige med alla djurterrorister måste en bonde ha ordentlig övervakning – men inte sådan att terroristerna kan se på kameran för då vet de när det är tomt. Jag tror inte alls att de verkligen bryr sej om djuren – de är mobbare som bara vill jävlas och just nu är det trendigt att vara djurterrorist. Det är mycket svårare att ge sej på stora firmor så de mobbar ensamma bönder i stället. Helt vanligt mobbarbeteende.

Det fanns en bra artikel i Aftonbladet av Palle Borgström (LRF-ordförande) om hur bönderna trakasseras och till och med barnen till bönder mobbas i skolan. Det ledde till en stort genomslag i media och Expressen och DN uttalade sitt stöd för bönderna. Sydsvenskan skrev: ”Rör inte min kossa. Inte min mjölkbonde heller”. Det är ju positivt men Land tvivlade på att den hårda kärnan av djurterrorister blir påverkade så det är ständig övervakning som gäller.

Förutom övervakning så är det intressant att följa med vad som händer. Om jag är i skogen så kan jag se och höra vad som händer hemma (eller i Sverige).  Man kan också spela in på ett SD-kort och numera är kompressionen så bra (H.264) och korten så stora att man kan ha upp till 40 dagar på ett kort. Man kan också ställa in kameran så att den bara spelar in då nånting rör sej. De moderna kamerorna har olika fält så man kan rikta in intresset bara på en viktig punkt. Mina tidigare kameror hade också rörelseinspelning men de reagerade på varje kvist som rörde sej.

Nu då förbindelsen fungerar över nätet så kunde jag kolla in pannans temperatur från Sverige och ringa brorsan som gick för att se om allt var i skick. Likaså kunde trädgårdsmästaren följa med temperaturen i växthuset.

Världen blir allt mindre och vi kan nästan vara på flera platser samtidigt (via nätet) men det uppkommer nya problem. Fast så har det alltid varit. De första lokomotiven i England måste ha en man gående med varningsflagga framför …

Jag borde gå ut och skyffla ut vetet som kördes in genomblött i oktober men här har det regnat och varit kallt. Inget torkanväder och inget för en förkyld bonde men nästa vecka blir det solsken. Groprovet visade nästan noll grobarhet så det blir att söka fram gammalt utsäde. Och näsan den bara rinner – hå-hå, ja-ja …

 

 

 

 

14 oktober, 2017 av Nisse

Veckans tok

I vår husblaska Landsbygdens Folk ritar signaturen ToK om landsbygdens aktuella frågor. I förra veckans ToK kände jag igen mej mycket bra.

Vi hade kört hela natten tills tröskan gick sönder och sedan började det regna. Efter det har det regnat och varit genomfuktigt hela tiden. Om jag förväntas skriva positiva inlägg så blir det mycket glest just nu. Vi har det mesta vetet tröskat men det torkar inte fastän jag blåser dag och natt. Det värsta är att nätterna inte är kalla utan lika varma som dagarna. Och det allra värsta är just varmt och fuktigt. Om man får ned temperaturen till noll så är det ingen fara för då slutar bakterierna att verka. Så nu använder jag elström till ingen annan nytta än att vetet inte far illa (ännu).

Efter tröskandet så sov jag nästan hela nästa dag och sedan fick jag kramp i en ryggmuskel. Jag vet inte om det var att man satt och spände sej med tröskspaken i 16 timmar. Liggsäden gjorde att man måste lyfta och sänka bordet precis hela tiden. Nåja, muskeln blev i bättre skick efter en ordentlig ingnuggning av hästliniment. Det är bra även om det inte går upp mot gamla tiders hästliniment som sved och hettade ordentligt.

Därefter så började vänster öga ömma och som man kunde vänta sej så blev det efter ett par dagar irit (ögoninflammation). Det är inte första gången så man börjar känna till symptomen. Till all tur så fungerar medicinen mycket bra MEN man blir alldeles galen av att droppa varje timme. Medicinen är bra eftersom den verkar genast men problemet är att komma ihåg att droppa. Det gör jag inte så jag måste ha telefonen att larma varje timme. Då man skall göra nånting så börjar eländet pipa just då man håller på med något som kräver koncentration. Till sist så blir man så irriterad att man blir en fara för omgivningen.

Kanske Kalle kan hitta på nånting positivt att skriva om. Här är det dåligt om positiva saker. Nu skall jag gå ut och dystert begrunda vetet i torken. Hösten i år hör till de värsta. Förr regnade det också – ibland mycket – men det var alltid litet torrare nån gång. Bara man får nedtorkat en del  av vetet så kan man köra om lårarna så att de blandas och eventuella klimpar löses upp men nu har det inte torkat alls. Senast jag mätte så var det 29 %. Åtminstone kunde det bli kallt så man slipper den här varma fukten. Det kan bli mycket vildsvinsmat i år …

/Nisse

 

13 februari, 2016 av

Åter till skogs.

Efter en ofrivillig paus med skogsarbetet på grund av en livlös arm gjorde jag idag åter en mjukstart med skogsarbetet för att testa kroppens funktionalitet. Sågade tre tankar och kroppen höll bra men nog tusan var det blött efter nattens blötsnö. Det var kanske inte riktigt den bästa dagen att återvända till skogen men det var ju varmt så inte behövde man frysa trots att man blev våt inpå bara kroppen. Kanske är också skogsarbetet rena hälsokuren, åtminstone om man får tro en riktig hejare till skogshuggare som presenterades i Maaseudun tulevaisuus. 200.000 m³ och 75 motorsågar avverkade, jag säger då det 🙂

Jag var ju lite nyfiken att se hur läget såg ut efter den varma veckan och om virket låg kvar eller om det följt med i vårfloden. Virket låg nog kvar om än i 20 cm djupt vatten som samlats ovanpå isen i dikena. Det var nog väldigt vått överallt både på marken där det syntes vatten i stövelspåren liksom i grenverket ovanom skogsbonden.

Nu utlovas några kallare dagar och jag får väl lov att inleda utkörningen av det jag avverkat hittills. Tror ändå att det är bättre att låta marken frysa till lite igen så att inte den lilla tjäle som fortfarande finns smulas sönder. Det brukar vara svårt att få sönderkörd mark att ta ihop på nytt  så jag tar risken att vänta trots att virket som ligger i vattnet blir tyngre att transportera och riskerar frysa fast.

Flisveden blötläggs i "vårfloden"

Flisveden blötläggs i ”vårfloden”

Vattenfyllda spår efter skogsbonden.

Vattenfyllda spår efter skogsbonden.

6 februari, 2016 av

Att vara handikappad…..

….har jag fått en liten känning av den gångna veckan.

Vet inte riktigt vad som hänt eller vad som orsakat att armen hängt livlös och värkt så in i norden. Till och med så pass att jag som annars är ytterst återhållsam vad gäller pilleranvändning blivit tvungen att proppa i mig upp till 6 burana vissa dagar för att kunna hålla tyst och inte vråla ut min smärta och för att få sova lite nattetid.

Antingen är det nåt elakt virus som vandrar runt i kroppen eller nåt som hör ihop med den återkommande envisa förkylningen som jag haft från och till sen slutet av november. Eller så uppstod det nån liten sen- eller muskelbristning som inflammerats efter att jag bråkade med en fastfälld björk i skogen senaste lördag. Björken satt trots litet grenverk hårt fast i en gran och jag kände mig tvungen att ta ner den trots att jag inte hade traktorn med då avverkningen ligger relativt nära en vandringsled. Så här vintertid är det inte många som vandrar längs leden men man vet ju aldrig och jag fick lära mig under skogsbrukar utbildningen att man aldrig lämnar ett avsågat träd ståendes i skogen. Så det var bara att bita i hop och med hjälp av fälljärnet baxa ned björken. Alternativet  hade varit att skärma av området med märkband men något sådant hade jag nu inte med mig denna gång.

Kände ändå inte av att något skulle ha hänt och dagen efter var det heller inte så sjukt, det var först två tre dagar senare som förlamningen och smärtan slog till. Nåå, nu en vecka senare börjar armen lyda igen och smärtan har gett med sig så pass att det nu till och med går att vrida ratten på traktor och truck så månne inte det ger med sig av sig självt.

Det blev ändå återigen några dagars försening av skogsarbetet och även slutspurten på träningen inför BotniaVasan nästa veckoslut blev ogjord. Kanske kan jag få ihop någon träningskilometer i början av veckan men får väl vara lite återhållsam så att det inte åter blir problem.

Det är ändå, till all lycka, sällan jag har så här grava problem med hälsan men det får en att tänka på dem som lider av långvariga sjukdomar och handikapp. En påminnelse om hur högt man skall värdera god hälsa och sköta om sig.

24 juli, 2015 av Nisse

Värkpiller

Jag har varit så lyckligt lottad att jag nästan aldrig behövt ha nånting med läkare att göra. De är förträffliga individer men jag föredrar att träffa dem sådär civilt – utanför yrkets gränser. Piller har jag också lyckats undvika med något enstaka undantag liksom all annan sorts medicin. Sjukhus har jag inte sett innanifrån sedan jag under tiden i Dragsvik krockade efter en permission och hamnade på Tilkka. Egentligen krockade jag inte utan jag låg och sov bredvid chauffören som körde in i en bil som gjorde en vänstersväng utan att blinka.

Men nu var det illa tvunget att äta värkpiller eftersom andra bakbenet inte ville följa med. Det var redan litet bättre men så en morgon blev det på riktigt dåligt humör. Det gick liksom inte att lyfta det och ta ett steg framåt utan att det började skicka en mängd signaler upp med sidan till hjärnan som sa: Aj !

Nu hjälps det inte. Torken skall tömmas så vi får in flisen som skall torkas ned och flyttas till flislagret innan tröskandet börjar. Så det blev värkpiller fastän jag vanligen undviker alla piller in i det sista. Jag vet att många går på värkpiller år efter år så inte skall jag klaga. En bonde får bara jobba antingen han är sjuk eller inte för ingen annan gör jobbet. Den som tror man kan anställa någon i stället har inte alls fattat att man då behöver ett extra lönearbete för att betala den personen. Vetepriset är så uselt att det lönar sej att låta det ruttna i stället.

Med värkpiller så går det att röra benet och det är huvudsaken. Det är som von Döbeln vid Jutas att man behöver en sats ”Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!” Jag läste aldrig Fänrik Stål utantill men farsan gjorde det i skolan och citerade så ofta att jag kan en hel del Runeberg ännu. I nästan alla sammanhang hittade han något lämpligt citat :-).

Vi har alltså kvar allt vetet från i fjol ännu. Det är torrt men priset var så uselt på våren att man undrade om man hellre borde köra det till skogen åt vildsvinen. Och så skrev jag avtal om export. För säkerhets skull sparade jag därför fjolårets vete för man vet aldrig om man får nånting i år. Det ser visserligen bra ut just nu men allt hänger på hösten. Den borde bli torr och sen om det skall gå att tröska så försenat som allt är.

Värme måste vi ha nästa vinter så fram till dess vi får flisat så är det bara att gå på piller  …

 

7 april, 2015 av Nisse

Yoga för bönder

Inte var skogsarbetet slut än. Utom i skogsbrynen mot söder och på åkern så går det ännu bra att köra. Där det är skugga i skogen så är vägen fin men jag körde sönder åkern då jag tog bort de sista asppropsarna. Inte så små allihopa – en rotbit var över 60 cm i diameter.

DSCN4677

DSCN4686

Här blir det att harva före vårbruket men det var bara en kort sträcka. I går natt var det -3 grader men det var också sista natten med köld om man får tro prognosen. Nu skall vädret slå om. Men det måste ha varit ordentligt kallt nån gång i vinter. Jag har en hop tallar från mossan och det var lögn att få den lastad på vagnen. Tallarna var fastfrusna och isen stenhård. Jag har nu plockat bort översta lagret i fyra omgångar men ännu finns det tallar täckta med is kvar.

Det är slut med stockträdshuggandet och nu sysslar vi bara med gallring. Och därför kan jag maskera det här inlägget litet för alla som börjar tröttna på skogstemat. Det är nämligen riktigt trevligt och vilsamt att köra ut stockar men de eländiga pinnarna som slår i kors och rullar hit och rullar dit är verkligen som en fil direkt på nerverna. Om man dessutom har tre olika sorter på lasset (så man inte behöver köra så många gånger på vägarna som trots allt börjar smälta) så blir anspänningen så stor att man är alldeles slut efter ett lass.

Så jag började fundera på yoga. Hälsovården i all ära men vad gör man åt nervspänningen med pinnplockandet ? Lastarens ventilbord är dessutom ganska besvärligt. En del funktioner är för snabba och endel för långsamma. Och så svänger den sabla gripen fram och tillbaka och det är svårt att plocka ut det man vill från hopen. Så det skulle behövas litet yoga så man lugnar ned sej och lyssnar på avslappande musik och flyter ut i en del av universum …

Tja, bondens yoga är i verkligheten att ta sej ett par baljor kaffe och läsa 91:an. Det brukar hjälpa mot det mesta. Och har man dessutom grundat med ett tallrik rågmjölsgröt och lingonmos så är man snart i skick att köra ett lass pinnar till.  Fast först måste jag svetsa gripen som fått en allvarlig spricka på nya lastaren. Skräpkvalitet nuförtiden. På den gamla är gripen aldrig svetsad fastän den är från 80-talet (men där fick jag svetsa nya vridkuggar på tornet).

Sedan börjar man fundera på att bygga om lastaren så den fungerar bättre men vi har ännu långt kvar innan lastaren följer handens rörelser vilket vore det bästa. Det kommer att gå åt en massa yogakaffe och 91:or ännu …