14 februari, 2020 av

Näringshjulet.

Jag och ett tiotal bönder här i Vasa-trakten har under några kvällar suttit och diskuterat vatten och näringsfrågor i ett forum kallat ”Näringshjulet” som letts av det lokala lantbrukssällskapet. Det har varit intressant att ta del av de funderingar som konsulenterna på sällskapet har och i kväll berättade Jussi Knaapi (känd skribent i finska jordbruksrelaterade tidskrifter) om bland annat faktorer som påverkar kolbindning och markliv. Ett vitt begrepp som vi nog enbart hann skumma lite grädde av under de tre timmar som vi satt samlade.

Lite av allt är min tes då det gäller maten. Tomaten hade redan åkt i magen när bilden togs ifall nån undrar var grönsakerna finns.

Under kaffepausen kom vi att diskutera hur näring påverkar oss människor och jag drog ju förstås fram min tes att ”eftersom allt är giftigt och att det enbart är mängden som bestämmer om det är dödligt eller inte så tror jag att det är bäst att äta lite av allt”. Att helt vara oäten är ingen bra lösning vet vi ju från tidigare men vi kom in på det där med mängden. De flesta av oss menade att vi kanske äter för mycket och att det syns när man ställer sig på vågen. Många påstår också att det för att undvika fetma bara är att justera energiintaget i förhållande till energiförbrukningen. Riktigt så enkelt tror jag ändå inte att det är då många som är magra som stickor äter som en häst och vice versa. Så det är nog något med ämnesomsättningen som också spelar in och säkert också genetiken. För att riktigt krångla till det kom jag att fundera över om också kroppen kan anpassa sig till utbudet. Jag har ju nu sen jag blev ensam märkt att jag nog äter kanske en 30% mindre än tidigare, speciellt kvällar och veckoslut så lämnar något mål bort och portionerna har blivit enklare och mindre. Jag har nu bara inte varit hungrig och sen är det inte riktigt samma sak att sitta och äta för sig själv, jag tycks helt enkelt inte vara den typen som sitter och tröstäter. Snöläget har gjort att jag kanske rör på mig lite mindre i och med att det inte just blir nåt skidat och de senaste veckornas flunsasymptom har också hållit mig hemma från skogen. Men i övrigt rör jag mig som normalt så att energibehovet skulle ha sjunkit med 30% stämmer nog inte. Så enligt tesen om energiintag och -förbrukning så borde ju vikten gå ner, så har den dock inte gjort trots att ämnesomsättning och genetik torde vara oförändrad.

Så till dagens fråga: kan kroppen anpassa sig till ett lägre intag så att den suger ur mera ur den mat man sätter i sig när tillgången minskar? Om svar ja så borde det kanske synas i WC-stolen men jag har nu inte kommit mig för att väga och bokföra outputen av restprodukter. Men säkert finns det nån medicinskt vetande eller näringsterapeut som har svar. Eller varför inte nån grisbonde som har koll på det här med tillväxtfaktorer.

Det diskuteras också ibland om vår mat är näringsfattigare än tidigare, fick under båtseminariet i januari ta del av följande bild som stärker den teorin. Men om så är fallet siar jag inte desto mera än att visst kan växtförädlingen ha lett till att en del saker och egenskaper har prioriterats framom andra.

Enligt denna bild var maten 1991/2002 i de flesta fall ”fattigare” än den var på 1940. Kom inte att fråga föredragande var undersökningen gjorts så källkritiken något bristfällig.