18 maj, 2020 av Kalle

Monstren anfaller

Jo, man kunde faktiskt tro att det var något sådant på gång häromdagen på hemmanet. Riktigt så illa var det ändå inte, snarare tvärtom, men för omväxlings skull kan vi ta det från början.

Ända sedan 50-talet har vi ägt ett L-format skifte i Övermark. För några år sen blev två hektar som skulle kunna förvandla L:et till en stor kvadrat till salu och jag bjöd, vann och handlade. Jag var nog hela tiden medveten om att markstrukturen på skiftet inte var optimal, det hade jag ju sett som granne under många år, men det visade sig att den nog var närmast oduglig till odling. Vissa delar av skiftet var torrt som fnöske och på vissa delar badade svanarna. Samtidigt.

En vanlig vy från den torra åkern

Således tillkallades dräneringstekniker som omedelbart fällde domen, helt nya täckdiken på hela skiftet. Nåja, eftersom det inte fanns förhandlingsmån på detta var det bara att skrida till verket. I oktober i fjol pålade vi ut projektet och avsikten var att sätta maskinerna i marken direjt på hösten, men regn och blöta under bästa täckdikningstiden gjorde att det blev uppskjutet. I stället gick hösten åt till att våndas med stödansökningar och diverse byråkratiska krumhopp, mestadels via tortyrredskapet ”Hyrrä” som nån troligen velmenande person skapat antagligen mest bara för att – nåja det må va osagt vad jag tänkte nu.

Våren kom och alla en stor del av alla utsatta käppar hade såklart inte klarat vintern utan låg som vindfall och fick sättas upp på nytt av tålmodig dräneringstekniker. Nu kunde man kanske tro att det bara var att invänta täckdikarkompaniet från Teuva men se riktigt så enkelt var det inte. Det visade sig att mitt lilla oskyldiga skifte ruvade på en hel del nergrävd kommunalteknik som ställde till det. Bla går Närpes Vattens kommunala huvudledning rakt över åkern, det är en ledning som förser stora delar av Närpes med spolarvätska i toalettstolarna och jag fick den uppfattningen av basen på vattenverket att om den ledningen skadas så kommer jag att förses med enkel biljett till skärselden. Dessutom fanns en nergrävd elkabel, gårdsledning till ett hus i närheten och en antennkabel i marken som alla propsade på uppmärksamhet. Dessa fick sökas upp och märkas ut och sen var det bara att hoppas.

Dikningen skulle ha utförts i april men eftersom saker brukar dra ut på tiden så drog det ju ut på tiden. Odlingsplanen fick revideras eftersom sådden egentligen var klar när monstren anföll. Monster, jo, visst har jag sett täckdikesmaskiner innan också men Riskulas nya maskin var något i hästväg. Närmast tyckte jag den liknade Bergöfärjan både i storlek och uppenbarelse. Maskinen var av kedjegrävartyp och ingen trodde väl egentligen att det skulle gå att använda den destomera i det stenrike som Fållbäcken är, men i början gick det i varje fall bra. På grund av nån kommunikationskollaps mellan dräneringsteknikern och mighade jag beställt 40 ton sand när behovet var 140. Detta löste smidigt tack vare serviceföretaget Nymans transport som redan samma dag levererade återstående mängd. Värt dagens ros.

Bastanta grejor – lindrigt sagt

Själva täckdikandet gick som på räls och det var bara att stå bredvid och titta på när monstret jobbade sig framåt. Uppgrävning, rörläggning och sandning, allt i ett svep och det gick inte att hålla tankarna borta från hur det månne såg ut förra gången samma åker täckdikades med spade och på talko. Det allra märkligaste var att stenarna mot allas farhåga höll sig nån annanstans och precis hela åkern gick att köra med kedjegrävaren. En lång och en kort arbetsdag och sen var det klart. 2+2+4 hektar hade blivit 8 och husbonden var mer än nöjd.

Det visade sig också att återfyllningen av dikena som man då förväntas göra själv också gick riktigt bra tack vare att jorden var torr och samarbetsvillig. Minnet från mitt förra täckdikesprojekt 1997 var något helt annat. Nåja, visst kräver det sin rätt innan allt är utjämnat och alla trots allt uppkomna stenar är bortkörda men hur som helst, vissa saker går över förväntan och dikesprojekt 2020 var ett sånt. Detta mest tack vare kompetent folk som fanns tillhands när det behövdes.

Återfyllningen av dikena gick nästan av sig själv

Nu har jag ännu några dagar jobb framför mig med stenplockning på åkern, visst fanns det sten, men mestadels rätt stora lättplockade sådana och sen hamnar jag att gräva upp lite på egen hand för att lokalisera en kontrollbrunn som hann fyllas igen innan jag riktigt hann med – jag har för avsikt att lägga lite metall på locken så att kommande generationer (eller jag i nästa år) kan hitta den med metalldetektor när den dagen randas.

Sen blir det rypssådd

5 svar till “Monstren anfaller“

  1. per skriver:

    Av rubriken att döma läser skribenten för mycket kvällstidningar från vårt väst grannland.

    ”Räidi täckdikare” du haft på slätten.

  2. Micke skriver:

    Här täckdikades också med nyskiftet och dessutom innan ägorna var reglerade med system på 10-20 hektar t.om vilket betyder att i nuläget kan spolningsuttagen vara nergrävda under marken och i bästa fall på rågrannens 1:a års vall. Gick åt en del gamla ”tånjärn” vid spolningsrörändorna. Ett ypperligt sätt att hitta dem med metalldetektor senare vid behov. På de ställen där ”utmärkningen” saknas blir det oftast en hel del
    gräftande och grävande innan rörändan hittats.

  3. Jordbrukare skriver:

    Där finns väl inga stenar att tala om. Jag täckdikade 10 ha häromåret. Efteråt körde jag bort 50 lass stenar och det var bara de som plockades med grävmaskin. Efteråt har det även plockats med stenplockare och förstås en massa med stengrepen.

  4. Kalle skriver:

    Precis just det. Det fanns inga stenar att tala om, vilket var en stor överraskning

  5. Nisse skriver:

    Jo tack, det känner man till: Våta svackor och torra duntar. Men jag vet inte vad jag skall göra. Jag har egen täckdikningsplog och visst hjälper det att dra ett dike från en svacka – i något år. Sedan är ytan igen fastslammad. Nu försöker jag luckra upp ytan med vall så att vattnet kan nå täckdikena. Å andra sidan så har vi gamla system med täckdiken djupt ned. Det är ett undervattenssystem eftersom vi har rostjordar och tanken är att det inte får komma luft ned i systemet för då bildas det rost som snabbt korkar igen täckdikena. Men det är lång väg för ytvattnet att komma ned till täckdiket.