Här ligger jag och duger…

I år blev det en jul i Närpes för mej. Ett lite mörkare Närpes än vad man kanske är van med, men, snön låg vit på marken när jag svängde in vid Tomatn, och tempmätaren visade -8grader, så ingredienser för julfeelis va de inte brist på! Vägen va lite halvkass ända upp till Björneborg, men efter de va de prima vinterföre. Jag va ju ute och rallade på vägen på fredag som så många andra, men någon större och värre jultrafik märkte jag inte av… En sak som vi konstaterat länge redan,, folk pyntar trädgårdarna mer i Österbotten än i mina hemknutar. Lite tråkigt för en sån som jag som tycker om julpynt, ute som inne, mer och mer. Som Conny sa en gång, “vi hinner nog sitta i mörker ändå”. Så, varje år köper jag någon/några ljusslingor till. I år har jag inte hunnit få upp alla slingor, men, dom som är, är jag mycket nöjd med 🙂

Coronan ställde lite till det för vårt lilla sällskap som skulle samlas, så vi blev inte så många som de va tänkt, men, julen kom ändå. Och tomten. Naturligtvis. För visst finns det snälla barn i Töjby!

Vardag på inkommande, och jag sätter mej i bilen för att sakta ralla hemåt. I huvudet har jag en lista vad jag sku behöva få gjort nu dehär dagarna som jag är ensam hemma, och jag funderar lite vad jag ska börja med imorgon. Hej och hå, jag har ju hela dagen på mej, vädret lovas vara milt och de ligger bara ett tunt snölager på marken. Yess, jobbvecka, here i come! Paus i Björneborg. Sveper en kaffe, sätter på radion. Eftersom där spelas nånting jag bara inte orkar med, byter jag kanal. De är någon som pratar i lugn och redlig ton, och jag tänker att ja, dehär kan jag höra på. Trafiken löper på i sin vinterhastighet på 80km/h. Programmet i radio är vinterprat och fångar mej totalt. Vilken bra berättare. Luvia… Eurajoki… Raumo… Och personen i radion berättar om sin ätstörning. Och jag lyssnar… Och lyssnar… Någonstans i Laitila börjar programmet närma sej slutet. Sen stänger jag av radion och funderar istället. Att köra bil några timmar nu och då är inte alls så tokigt. Man hinner fundera igenom en hel del. Man kan ju liksom inte göra så mycket annat när man kör, än lyssna, prata och fundera. Har jag nåt barn med, är de dom som jag lyssnar och pratar med. Ensam blir det en hel del funderande.

Väl i Pargas inser jag att jag har 50 minuter till nästa färja, så jag kurvar in via en butik för att handla lite. Jag hittar en massa gott och väl tillbaka i bilen ruskar jag om mej lite och tänker att de är nog en himla tur (eller nåt sånt) man haft, att man inte haft att göra med hjärnspöken så som hon som vinterpratade.

Hemma. Lite kallt inne, men. Vedspisen värmer.

Följande dag. Idag. Flunssan har hoppat på mej. Jag masar mej till fåren. Tycker de går ganska bra att grejja, men väl inne för att laga lunch, känner jag att nä, benen är trötta. Pratar jag börjar jag hosta, kraxa, de rosslar och har sej. Men, jag har ju saker jag måste få gjorda ute. Så jag drar på mej utekläder efter lunch, och går efter lite ved. Jag bär in ved i stora ikea-kassar. Dom är perfekta att lägga ved på tvären i, man får mycket ved in på en gång, och de roskar inte kring golvet. När jag släpat in två stora kassar ved, känner jag att nä. Inte tusan går dehär heller. En lätt huvudvärk har lagt sej i pannan, och jag är helt trött och slut i benen. Armarna känns som urholkad gele´. Men jag borde ju … Nää-ä! Jag går in. Jag är oduglig ute idag, så vad ska jag dit och göra!? Jag sätter en redig kastrull med vatten att koka på spisen och tillbringar eftermiddagen med carmolis, te och honung. Jag borde ju… Ringer i mitt huvud lite nu och då, men. Nä. Sjukt folk ska hålla sej hemma. Inne. Ligga still och dricka varmt och krya på sej. Så de ha jag gjort idag. Med dåligt samvete för allt möjligt jag borde ha gjort. Å då slog de mej. Jojusstdejo. Där har vi kanske ett litet hjärnspöke.

Så nu ha jag legat i soffan och tänkt dedär som brukar stå på tavlor och komma emot ögonen på facebook emellanåt.. “Här ligger jag och duger”. Men, mata får, getter, hönor, kattor och hunden har jag ju naturligtvis gjort. Och småfåglarna. Sånt ska alltid skötas, sjuk eller inte. Men annat har fått vara. Förhoppningsvis ger denhär flunssan med sej. Eller, de gör den ju nog, men de ska väl ha sin tid…

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

3 reaktioner till “Här ligger jag och duger…”

  1. En ordentlig flunsa tar nog kål på allt arbete. Man orkar bara inte. Jag har klarat mej men brorsan är flunsig. Så det är lika så bra att ligga och duga … Kul uttryck som jag inte hört förut men jag såg att det kommer från en rad i Bob Hanssons dikt.

    Vi tänkte fira jul helt på tu man hand och det gick bra fram till julandradagen då huset plötsligt blev smockfullt av folk (mest brorsans barn och barnbarn). De åt i alla fall för litet så vi får kämpa hårt ännu en tid.

    Jag tänkte pyssla i verkstaden men i dag så klappade diskmaskinen ihop och det blev i stället reparation inomhus och sökande efter reservdelar som tog hela dagen.

    Men Gott Nytt År eller borde man önska ett Bättre Nytt År …

    Nisse

  2. För egen del var konditionen helt klart på stigande före jul efter att ha sysslat med plantröjning och när snön kom övergått till motorsågsjobb. Sedan slog Coronan till och man var ur funktion i nästan en vecka. Nu känner jag inget av flunsan längre, men kondisen är som bortblåst. Minsta lilla ansträngning och man blir alldeles andfådd. Hoppeligen bättrar det sig vad det lider så man kommer sig till skogs igen.

  3. Jag hade också lite dåligt med syreupptagningen efter min corona i somras, tog ett par veckor innan den rätta orken återkom. Gott Nytt År!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *