KAJ med ”Heimani i skick” är mer eller mindre Bondbloggens signaturmelodi men här i andra ändan av Svensk-Finland heter det ”Stelli i sjick” (se Stelli i sjick) . Egentligen tycker jag bättre om den låten än Eurovisionslåten ”Bara bada bastu” (som också är mycket bra).
I 35 år arbetade jag i Otnäs, Esbo och sedan byggde vi optiskt fibernät i Hindersby med omnejd. Det har också varit mycket tid som gått till att sätta gamla folkskolan i skick. Därför har stelli (Bos-Sestu) fått klara sej med nödtorftiga reparationer men nu börjar det vara sista möjligheten att sätta det i skick ifall jag skall hinna innan jag dör.
På vintrarna har vi med brorsan varit i skogen och arbetat med att förnya den vilket inte går så fort då den fått växa ganska fritt i 50 år. Men det är ett arbete som aldrig tar slut för vi hinner knappt gå över allting innan det börjar vara dags att börja på nytt.
På somrarna har det varit fullt byggarbete. Nu är det inte mera nybyggen utan de gamla byggnaderna behöver rustas upp. I juli fortsatte arbetet med ny brädfodring på det gamla stallet som flyttades hit 1908 och blev boda 1947 med en fin bodvind efter det att den nya tegelladugården blev färdig hösten 1945.
Jag behöver inte sätta stelli i sjick för att få ”heim en flick” som KAJ uttrycker det för jag har redan en fin ”flick” sedan närmare 50 år tillbaka – och hon blir bara bättre med åren … Men man får ju skämmas inför pojken om han måste börja rusta upp ett uselt stell då han tar över.
I Regnsommaren 2025 beskrev jag det stora regnet som kom i början på juli. Vattnet kom upp på åkrarna och blev kvar ganska länge för de stora skogarna runt om gav ut stora mängder regnvatten i en hel vecka därefter. Som mest kom vattnet upp till växthuset och sågverket.
I år är det 50 år sedan vi byggde den stora kalluftstorken på ladugårdsvinden (inskrift 17.7 1975). Det var på sin tid en betydande satsning men har fungerat så länge att man kan vara nöjd. Om man jämför med andra stora förändringar så gick det 37 år efter storskiftet 1908 till byggandet av tegelladugården 1945 och därefter 30 år till övergången till sädodling 1975. Vad framtiden för med sej får man bara se.
Byggandet av den stora gårdsverkstaden 1986 gjorde det möjligt att köra med gamla billiga maskiner och energiförsörjningen sköts med flisvärme och 40 solpaneler. Nu gäller det att sköta underhållet mer än bygga nytt. Ladan fick ny grundsula och ny brädfodring och uthuset (gamla stallet och gamla ladugården) håller vi på att rusta upp. Det fick en andra våning och brädfodring 1947 så det är bara 78 år gammalt.
I juli började vi också plantera de nya äppelträden. Groparna hade jag grävt redan på våren då leran ännu var mjuk och det var tur för den blev som sten då den torkade. Men regnet i början på juli fyllde groparna med vatten. I fjol var det för torrt att plantera men nu fick vi bära bort vatten från groparna.
Groparna är grävda med skogslastarens grip. Jag har visserligen plåtar till den men det går nästan bättre utan plåtar i vår styva lera. Det var bra att jag hade kört med täckdikningsplogen först för leran var ganska styv trots regnet. Där jag grävde gropar utanför plogfåran tog det betydligt längre tid. För att fylla groparna körde jag mylla från en hop där vi hade lagt det som fanns under ladans golv då vi byggde ny grundsula. Det var fin mylla som kom från den hösmolk som rasat genom ladans golv i 90 års tid.
Äppelträden var ganska stora för de borde egentligen ha planterats i fjol men då var det omöjligt på grund av torkan. Nu var jag tvungen att börja gräva täckdiken för att få bort det värsta regnvattnet. Det positiva var att man verkligen såg var det fanns svackor för där stod det vatten. Vi hade en brunn ganska nära från det gamla täckdikandet och den drog riktigt bra så vi behövde inte dra så långa täckdiken. Jag grävde med gripen och hyvlade bottnen med en gammal täckdikningshyvel. Vatten fanns det gott om så man kunde lätt få fall på diket.
Sedan var det dags att bygga. Brädfodringen på uthuset var i dåligt skick men stockarna under den är som nya. Vi trodde att hörnet på det gamla stallet hade sjunkit ned men det visade sej att man redan vid flytten hade huggit nedersta stocken sned så att översidan blev rak. Det var lättare än att börja lyfta grundstenen.
Mellan brädfodringen fanns det ett gammalt tjockt tjärpapper från 1947 som hade skyddat stocken alldeles utmärkt. Det är helt annat än det nutida usla bitumenpapper som inte duger till nånting. Men man kan åter köpa riktigt tjärpapper från byggnadsvårdsfirmor såsom Byggnadsapoteket.
Den stora öppningen som farsan hade sågat upp på 60-talet är nu igensatt och byggnaden ser nästan ut som förr. En dörr har jag i alla fall satt in istället för det förra fönstret så man kan komma in från södersidan också. Man ser tydligt att hörnstenen är lägre än de andra men det är som sagt från 1908 och den har inte sjunkit efter det.
Det blev nödvändigt att gräva ett täckdike för allt regnvatten som kommer från det stora taket på uthuset. Dessutom grävde jag ned kabeln till sågverket i samma dike (inne i ett tryckvattenrör). Igen använde jag gripen på skogslastaren. Här fanns det mera sand så det gick inte lika lätt som på leråkern men man behöver ända inte inte skyffla upp så värst mycket lös jord för hand.
Av fiberkabelgrävandet lärde jag mej att man bör sätta en gul plastremsa i diket. En svart kabel eller ett svart rör ser man inte så bra då man gräver senare på samma plats men en gul remsa syns mycket bra i jorden. En kontrollbrunn (en liten cementring) är också bra att sätta ned.
Därefter var det dags att bygga färdigt på växthuslidret som blev på hälft då tiden tog slut (november 2015). Det fanns ett ljustak mellan lidret och växthuset men stormarna tog bort en skiva – det var för dålig plast. Nu har jag lärt mej att det måste vara polykarbonat som är mycket starkt och släpper igenom ljus – inte mycket dyrare heller. Samtidigt stagade jag upp kaminröret och förstorade taket.
Och så tog tiden slut igen. Andra sidan av uthuset får vänta litet men måste nog ses över för nedre delen börjar ruttna. Och då det är klart så börjar vi på nytt igen …
Trots allt hann vi med litet talkoarbete också i juli (mest brorsan). Hurtigs torp – ett av det få ursprungliga soldattorpen från svenska tiden – hade ett uthus med stora hål i taket. Nu satte vi nytt pärttak på det med pärtor som vi hyvlade i fjol.
Gamla folkskolan målades om för ett par år sedan men ytterdörren och foderlisterna blev kvar. Nu är ytterdörren målad ”skruttgrön” (det är det officiella namnet på kulören !) och vi har satt upp plåtlister över och under fönstren. Det var ett elände att skrapa bort plastfärgen från dörren men jag märkte att den faktiskt varit grön från början.
Och så blev det dags att förbereda skördetiden som kom ovanligt tidigt i år. I fjol körde jag in tröskan i verkstaden den 9 september men i år redan den 16 augusti.
Fortsättning följer som det heter …
